Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På taket af ett gammalt hus i östra London, efter midnatt,
visade mig min lille förare på något, som jag aldrig själf skulle ha
upptäckt, nämligen ett af de hemliga gömställen, där husvilla pojkar
bruka söka skydd för att ej antastas af polisen. Framför mig på det
stupande plåttaket med föttema nästan nere i takrännan, i alla slags
positioner — några hoprullade som hundar framför brasan, några
hopkrupna två eller tre och åter andra en bit ifrån hvarandra — lågo elfva
pojkar utsatta för väder och vind. Intet slags skyddande hölje fanns
där. De trasor som täckte de flestas kroppar tjänade blott att ge sken
af kläder och voro tydligen
lika dåliga om ej sämre än
min förares. Just då trädde
månen fram full och klar.
Det var en bitande kall natt,
och när månens hvita ljus
föll på de stackars gossames
uppåtvända ansikten, fattade
jag i ett blixtsnabbt,
förfärande ögonblick det
ohyggliga faktum, att de
alla voro fullkomligt
hem-och skyddslösa och kanske
blott enstaka exempel på
otaliga andra lika öfvergifna.
Då var det som hade Guds
egen hand dragit undan
den förlåt som för min
blick dolde det okända,
stumma eländet hos de
tusentals barnalif som
drunknade i Londons gator och
gränder.
Denna natts syn blef
bestämmande för mitt
kommande lif. Ofta, midt i en
omgifning af välstånd och
lyx, kunde jag se för mig
dessa elfva utkastades ömkliga ansikten. Jag blickade in i deras
förskräckliga nöd och öfvergifvenhet, hörde deras stumma vädjan om hjälp
och åter och åter beslöt jag i mitt hjärta, att med Guds hjälp ägna
mitt framtida lif till deras räddning och uppfostran. Jag kände då
ingen som kunde bistå mig vid räddningen och vården af dessa gossar.
Jag var själf, relativt taladt, utan vänner och bekanta i London.“
En tillfällighet kom Barnardo till hjälp. Vid en stor
välgörenhets-tillställning gaf han en gripande skildring af barnanöden i London, och
bland dem som genom tidningarnas referat blefvo bekanta med eländet
var den kände filantropen Lord Shaftesbury. Denne inbjöd Barnardo
till sig och vid middagsbordet skildrade den senare sina erfarenheter.
D:r Barnardo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
