Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Constantin Meunien.
Arbetarlifvets skildrare och upphöjare.
När jag en het sommardag från det dåsiga vimlet på Rue de la
Régence i Brüssel inträdde i Nationalmuseets skulpturhall, greps jag af
den misstämning jag aldrig undgår att känna inför en utan enhetlig
princip hopad samling moderna skulpturer. I detta hvita virrvarr af
skönt mejslade lemmar drunknar det äkta och sanna och det
innehålls-tomma tränger sig fram pockande på den kritiklöses uppmärksamhet.
Den publik som ännu i konstverket blott söker det för ögat glädjande
»Det svarta landet.»
visar sitt oförstående för konstens i vår tid mer än någonsin allvarliga
och kräfvande uppgift. Ty i en tid då det praktiska maskineriet allt
mer öfverröstar lifvets rena toner, är det till konsten man blickar för
den rogifvande förklaring man fåfängt sökt på verklighetens splittrade
yta. Och de största konstnärerna ha i alla tider varit de, hvilka känt
sig såsom förvaltare af sin tids sanningar. Med dessa tankar stannade
jag första gången inför Constantin Meuniers verk. Hvilket afstånd
ligger ej mellan hans allvarsamma bronsgrupper och den omgifvande
hvita elegansen, och hur skynda sig ej de flesta med en blick af
förvåning förbi t. ex. den torftiga gumman som i tårlös jämmer lutar sig
öfver ett utmärgladt, förvridet lik! Grufgasen, ett af Meuniers mest
gripande verk, är en symbol af det “hvarför“, som outtaladt stirrar ur
millioner lidandes ögon, men det är tillika en enkel bild ur
verkligheten. I ett fuktigt skjul, illa upplyst af flämtande lyktor, har konst-
Social Tidskrift. 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
