Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med moln af rök. Mot en öde bakgrund afteckna valsverk och
schaktbyggnader sina vidunderliga skelett, och som spöklika pyramider resa
sig de svartglimmande kolbärgen ur den suddiga atmosfären. Blott
här och där på denna underminerade och kolströdda jordyta lyser fram
en grön fläck, en sluttning, där en liten by klängt fast sina smutshvita
tegeltäckta kojor, som en oas midt i ödeläggelsens inferno. Ett nytt
folk uppstår i denna underliga omgifning, ett fruktansvärdt och dystert
folk, klädt i sot och rök, med en själ af mörker, hvilken vredens
eldlågor i upprorets tider upplysa med samma plötslighet, som grufgasen
framväller ur jordens inre. En svart armé af bärgsmän, glasarbetare,
puddlare, utgången ur grufvornas schakt eller framfödd af själfva de
väldiga maskiner, hvars flämtande slafvar de äro.
Det är i detta folks midt Meunier under en följd af år uppehåller
sig, delande deras lif, deras intressen, faror och bekymmer. Han
studerar och återger hvarje sida af deras besynnerliga värld med den gnista
af djup förstående uppfattning som utmärker konstnären och filosofen.
“Hvad jag såg och hörde“, säger han, “nedlade i mitt hjärta en fond
af medlidande, förtroende och beundran.“ Han visar oss tålamodet hos
dessa pliktmässigt trälande, tomheten i deras glädjelösa sinnen. Han
besjunger deras väsen, hur tysta de äro, föga meddelsamma, milda och
modiga. Han har sett deras gränslösa godhet, deras uthållighet.
Men han döljer ej heller den afgrund af djuriska impulser, ur hvilken
dessa egenskaper växa fram. Han känner deras otroliga okunnighet,
deras apatiska hjärnors omdömeslöshet, deras okänslighet för högre
andliga intryck. Meuniers konst är ingen individualiseringskonst. Den
skapar typen, i sin ordning frukten af ett mångsidigt och mödosamt
studium. Arbetaren framställes såsom en produkt af sitt respektive
arbetes inverkan. Sålunda har Meuniers grufarbetare en låg, smal panna
och hjärnan hoptryckt liksom af ett järnband, hans ansikte är
brons-färgadt af hetta och rök, underkäken är djuriskt kantig, ögat
djuptlig-gande med blicken skygg, liksom en vid dagsljuset ovan nattfågels.
Kroppen är stark men onaturligt utvecklad, tryckt, krossad under ett
allt för tungt arbete, som uppmjukar märgen, förtär hyllet och uttorkar
lungorna. Det lider intet tvifvel, att Meunier var socialist. Ur allt
hvad han skapat går ett bittert frågande hvarför, ett doft brusande hot
— men bakom detta lyser hoppet på bättring och rättvisa, och det är
detta hopp, som ger lif åt hans verk, eggar hans hand och skyddar
honom från pessimismens förlamning.
Målningar sådana som Utvandringen, en hop fattigt folk som
inskeppar sig på en emigrantångare under en tung, ogenomtränglig
vinterhimmel, eller Hekatomben, en hemsk bild af en grufexplosions offer
utsträckta i ett halfmörkt verkstadsskjul, äga en profetisk allvarstyngd som
leder tanken till gångna tiders högsta konstskapelser. En af Meuniers
mest karaktäristiska taflor föreställer tvä grufarbetare. Den ene står
lutad mot väggen vid sidan af grufinfarten, den andre sitter med
öfver-kroppen naken stödjande sin kraftiga haka i handen. Under tystnad
betrakta de det skumma, sotiga landskapet under sig. En oändlig
resignation talar ur deras blick, en nästan titanisk styrka ur deras grofva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
