Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
laglydnaden men äfven upprorsmodet har varit svenskt; ja, »kärleken
till oändlighetsperspektivet, till det mångskiftande möjliga ej till det
färdiga utgör svenskens innersta väsen». (H. Lindgren).
Härur väller svenskens håg för det storvulna, samtidigt med hans
förnäma olust att märkas genom det i små ting afstickande — all
»snobbighet» uppnår ju i Sverige knappt ett existensminimum!
Men å andra sidan medför just detta drag att den ledande delen
af vårt folk — under de tider vi ej ägt bruk för vår kraft i stora
uppgifter — blifvit likgiltigt för att bruka den i de hvardagliga.
Därtill kommer de lugna förhållandenas makt att framkalla hvad
Rydelius redan betecknade som svenskarnes »jämnskallighet». Under
det senaste skedet har man varit frestad att ge honom rätt och kalla
»jämnskalligheten» den svenska folksjukdomen! Idétomheten har hedrats
som varsamhet, likgiltigheten som försynthet. Slagordet »bråkmakare»
blef språkets Bastilj. En gång där innesluten slipper man ej ut, förr
än man »lugnat sig» i den grad, att man ej längre utgör en rörelsekraft.
Som vårt språk emellertid har en stor mängd ordstäf af lugnande
art, kunna vi däraf sluta: att ett sjudande blod funnits att lugna! Den
verksammaste trollformeln blef ordet lagom — detta ord, som gynnar
jämnstrukenheten, dämpar egenarten och gör allt afstickande ej endast
till ett brott mot god ton, nej mot god medborgaranda. Normalsvensken
blef en Tarquinius, som slår af hvarje vallmohufvud, som sticker upp
öfver de andra. Ja, hade man på 1890-talet ställt till Stockholms
blodbad, då hade detta varit ett i sann mening nationellt företag!
När något på allvar hotar den redan lagvunna friheten, då visar
svensken visserligen en rättskänslans styrka och ihärdighet så storartad,
att för den skull många synder må honom förlåtas.
Men ännu ha vi ej vaknat till insikten att slapphet i vårt motstånd
mot tryck på våra egna meningar kan vara lika farlig för samhället som
en obeifrad laglig orättvisa. Än mindre inse vi, att de ännu
samhälls-hägnade orättrådighetema — de som gått oss i blodet — äro farligare
än de lagliga orättvisor, som beifras.
Nej, af försynthet tar man hos oss ej ens sina egna åsikter på allvar.
Och gör man det, kallas man af sina egna meningsfränder
»vänster-frälst» och »ateistläsare» om man tillhör den radikala, »medeltidsfanatiker»
och »krubbitare» om man tillhör den konservativa riktningen. Af
försynthet vågar man nu inte ha några egna idéer ens efter döden — se
svenskames sätt att testamentera! Den svensk, som råkat väcka
uppseende genom sin sista vilja, skulle med visshet vända sig i sin graf!
Vid bedömandet af det nutida svenska lynnet måste man emellertid
minnas att det alltjämt är — och än mer varit — jordägarlynnet.
Och detta betyder med nödvändighet ett konservativt.
Den tillbakahållande makten i detta lynne motvägdes under
storhetstiden genom kraftspänningen för stora mål.
Men saknas sådana mål för folkets samling utåt och hämma lagarna
— hos oss främst de kommunala och politiska rösträttslagarne —
kraftutvecklingen inåt, då kommer helt naturligt inom ett folk af jordägare
den szm\fi\\sbevarande viljan att ta råda på den nydanande. Så har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
