Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för men af folket. Med folkbildningsarbetet är detta ej i samma grad
fallet.
Det nya århundradets svenska ungdom ur »öfverklassen» har — från
de andra nordiska landen eller utlandet —* fått väckelser till såväl det
folkupplysningsarbete, som de ungdomsmöten, hvilka blifvit
betydelsefulla drag äfven i det svenska ungdomslifvet. Denna väckelse, som
drifver den bildade ungdomen att verka för folket, har emellertid den
stora faran att den kan hämma själfverksamheten inom folket och att
den kan mista sin själfbestämning, i fall ungdomen i alla klasser ej
målmedvetet brukar sin nödvämsrätt mot ämbetsvälde och prästadöme,
krigstukt och professorlighet hvar hälst dessa söka vrida själfstyrelsen
ur folkets och ungdomens händer.
Ty genom nämnda inflytanden synes folkupplysningen på väg
att urarta.
För en hvar tänkande finnes ingen samhällsdårskap större än det
sätt hvarpå vår tid med stora offer bevarar människospillroma, medan
den spiller de friska unga krafterna. Framför allt genom att endast ge
dem medel till sin utbildning under förhållanden, som göra utbildningen
tämligen värdelös för den fortsatta samhällsutvecklingen.
Jag vill nu icke tala om hela vårt högre — nu sken-reformerade
— skolväsen, som har till mål att dana en likformig statstjänarduglighet,
ett rättänkande skrifvardöme, nya medlemmar af »pappers-rasen», inom
hvilken pliktmekanism och flitvärden bana vägen till ämbete, befordran,
äktenskap, samhällsaktning och mera sådant, som inneslutes i
normalmänniskans bön om det dagliga brödet. Än mindre om det
folk-fördumningsverk, som kallas folkskola.
Nej, äfven de s. k. fria bildningsmedlen — folkhögskolor,
arbetarinstitut, föreläsningskurser, folkbibliotek — alla äro de mer eller mindre
bundna af de myndigheter, som äga att öfvervaka att samhällets medel
ej brukas att »omstörta samhället»! Men detta gör att folket ofta aldrig
får eller lätt mistar gagn och glädje af saken. Socialisterna hålla sig
till de bibliotek och föredrag de själfva ordna; de frisinta good-templame
på land och i stad erfara med ledsnad huru det — än på det ena, än det
andra sättet — »tar emot* vid bokinköp, vid val af föreläsare o. s. v.
Alla märka förr eller senare att rörelsen drifves så, som det i främsta
rummet passar öfverklassen, icke så, som det bäst skulle passa folket
själf. Och detsamma märker snart den öfverklassungdom, som ger sig
in i rörelsen. D. v. s. ifall denna ungdom ej själf tillhör de — i andlig
mening — dödfödda. Detta kan numera lätt hända, sedan det blifvit
god ton att ägna sig åt »samhällsarbete».
Men är denna ungdom lefvande, då lider den af att i det
samfällda arbetet få sätta in så föga af sin skapande makt; att få så ringa
del i den uppfostran som själfverksamheten, själfstyrelsen, själfansvaret
skänka. De unga undanträngas i regeln af de »kända namnen», just där
ungdomen med sin varma hänförelse, sin friska kraft vore själfkallad: i
folkbildningsarbetet. Studenter anlitas t. ex. jämförelsevis sällan som
föreläsare. Men lyckas »styrelsen» att få en präst eller professor, som
»drar» en gammal föreläsning, känner styrelsen att den gjort sin plikt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
