Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är naturligen framför allt lönefrågor, som skulle förbli olösta
trots lagstiftning med kollektivaftal till föremål. Och då det
ojämförligt största antalet arbetsinställelser just förorsakas af sådana, måste
nödvändigtvis en dylik lags verkningar hvad sträjker och lockouter beträffar
bli ganska små. Så ha t. ex. konflikterna mellan arbetsgifvare och
arbetare i Sverige under 1903 till ett antal af 67 proc. af alla
förekommande fall föranledts af lönefrågor. Dock kvarstår det faktum att de
återstående 33 proc. voro af den natur, att de kunna anses tillgängliga
för ett statligt ingripande, detta må nu ha skett på ena eller andra
sättet. Och tar man med i beräkningen att äfven medlingsförsök i somliga
fall kunde ha ledt till resultat, blir sistnämnda siffra större. Men, såsom
redan framhållits, denna senare kategori af tvister fordrar för sin lösning
i allmänhet ej att lagstiftningen omhändertar själfva kollektivaftalel såsom
sådant. De, som föranledas af organisationsspörsmål, kunna exempelvis
förebyggas genom ett direkt skyddande af föreningsrätten från statens
sida, och liknande åtgärder kunna äfven i andra fall leda till målet.
Det är emellertid obestridligt, att kollektivaftalen bli allt vanligare
och att de äro väl i behof af stöd från statens sida, om de skola
medföra åsyftadt gagn. Ett sådant kan ock af denna gifvas, äfven utan direkt
anlitande af lagstiftningens en smula tunga apparat, och det i dess
egenskap af arbetsgifvare. Öfverallt där staten sysselsätter industriarbetare
för egen räkning, har den i sin hand att lämna en kraftig uppmuntran
åt tariffaftalen och befordra deras utveckling i rätt riktning, nämligen
genom att dels begagna sig af kollektivaftal och dels bemöda sig om
att de aftal, som ingås, fylla alla rättmätiga anspråk. Detta är
jämförelsevis lätt för staten, som trots sin ställning såsom arbetsgifvare är
eller rättare kan vara mer opartisk än öfriga arbetsgifvare, i det den ej
har samma intresse som de af största möjliga omedelbara vinst. Om
sådana mönsterkontrakt ingås mellan staten och dess arbetare, ha här
såväl öfriga arbetsgifvare och arbetare som medlingsinstitutioner vid
uppkomna tvister de eljest saknade normer, hvilka i många fall kunna
tjäna som rättesnöre. Och det är mer än troligt, att sådana af staten
ingångna aftal skulle med afseende på form såväl som innehåll så
småningom bli mönster för öfriga tariffaftal. Särskildt fördelaktigt vore det
för arbetsgifvarne, att staten toge på sin risk införandet af reformer i
arbetsförhållandena, som sedan, därest de visade sig ändamålsenliga,
komme hela industrien till godo. Äfven i de fall då staten upptar
beställningar eller utlämnar arbete på entreprenad kan den inverka på
arbetsvillkoren i så måtto, att den antingen infordrar uppgifter å arbetslöner,
arbetstid etc. från leverantörer och därefter rättar sitt val eller så att den
fasthåller vid vissa minimifordringar i dessa afseenden och sålunda direkt
reglerar aftalet mellan leverantören och hans arbetare.
I ett land som vårt, där staten direkt sysselsätter ett jämförelsevis
ringa antal arbetare, faller en del af den nyss berörda uppgiften på
kommunalpolitiken. De kommunala arbetsförhållandenas föredöme är
naturligtvis inom den närmaste omgifningen af lika stor betydelse som
de statligas och verkar på likartadt sätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
