Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nästan klassisk vordna argumentationen ej här behöfver åter framdragas.
Att en fackföreningsrörelse, som tillika är politisk och som använder
aibetames fackliga intressen i ett politiskt partis tjänst, är en för staten
nyttig företeelse, därom kunna meningarna vara ytterst delade. Då
emellertid den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen tycks vara den enda
lifs-kraftiga i vårt land, borde man väl hellre arbeta på att den reformerades
än rida spärr mot densamma. Hvad arbetsgifvaren beträffar, har
han ju i, «in fackliga verksamhet knappast någon olägenhet af
fackföreningens politiska karaktär (utom i sådana utomordentliga fall som
storsträjker, hvilka det naturligtvis blir statens sak att på ett eller annat
sätt förebygga) och det torde få anses lika olämpligt, att arbetsgifvaren
drar in politiska synpunkter på förhållandet mellan arbetsgifvare och
arbetare, som att arbetame göra det. Vid Mackmyra var ju emellertid
fackföreningen icke ansluten till socialdemokratiska partiet, hvarför
konfliktens karaktär väl hufvudsakligen får tillskrifvas arbetsgifvarens brist
på social bildning.
Att arbetsgifvarne ofta i vårt land sakna den nödiga kännedomen
om arbetarerörelsen och dess organisationsformer är något, som kommer
till synes vid många arbetskonflikter. Detta tycks särskildt vara fallet
vid de industricentra på landsbygden, som hittills varit mera oberörda
af fackföreningsrörelsen. Där är arbetsgifvaren ofta ganska främmande
för en modern uppfattning af fackföreningsfTågan, och när arbetarne
börja organisera sig, står han där öfverraskad, oförberedd och okunnig
om de krafter, som blifvit satta i rörelse.
Här är det också som olägenheten af sammanblandningen mellan
politisk och facklig agitation mera än någonsin framträder. Den
agitation, som är nödvändig för att sammansluta arbetarne i fackliga
organisationer, blandas samman med mer eller mindre osmälta “socialistiska“
idéer och en hätsk, personlig ton mot arbetsgifvare och befäl. Detta
måste verka ytterst upphetsande på bruks- och fabriksarbetaren på landet,
som har mycket små bildningsmöjligheter (bl. a. på grund af den långa
arbetstiden) och som därför står betydligt lägre i kultur än arbetame i
städerna. Resultatet blir en rent personlig hätskhet mot arbetsgifvaren
och befälet, som försvårar både arbetsledningen och fackföreningsarbetet.
Slutligen gör sig här bostadsproblemet gällande i en alldeles
speciell form. På somliga ställen äger bolaget eller bruket all jord på
kanske en mils omkrets kring arbetsplatsen, på andra finnas i närheten
inga eller ett otillräckligt antal bostäder. Bolaget måste då låta
uppföra arbetarbostäder, som arbetarne äro tvungna att begagna, om de
vilja ha arbete på platsen. Arbetsgifvaren kan således här bestämma
hyresvillkoren, som oftast formuleras så, att arbetaren blir tvungen att
afflytta, så snart han lämnar bolagets tjänst. Då inga andra bostäder
finnas att få, kunna arbetame icke vägra att flytta in i arbetsgifvarens
bostäder på villkor, som inkräkta på deras handlingsfrihet. Äro vi
öfvertygade. om fackföreningarnas nytta och nödvändighet, så följer
däraf nödvändigtvis, att deras verksamhet ej bör hindras eller ytterligt
försvåras genom dylika bostadsförhållanden. Därtill kommer, att när
arbetsgifvaren icke drar sig för att till det yttersta begagna sig af det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
