Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
manifestation af den enskildes själfbestämmelserätt gentemot äfven
sådana den samfällda, den sociala viljans meningsyttringar, som tagit
form af lag. Ungsocialismen erkänner i grunden ingen sådan,
tillerkänner den åtminstone intet vitsord emot individens vilja och ansluter
sig därmed ock i själfva verket till anarkismen, om den än icke öppet ,
anlägger dennas namn.
En så beskaffad individualism är, som bekant, väl hemmastadd i
naturens värld. Äfven inom den framträda nog yttringar af den
samfällda viljan och dess lagstiftnings behof; men först inom den
kulturvärld, människoanden frambringar, förmå de göra sig verkligt gällande.
Och hvarför? Helt enkelt därför att de ju utgöra ej blott
förutsättningen för sagda skapelseverk utan ock medlet för dess fullföljd; i den
mån människoanden fattar detta, måste den ju ock böja sig härför —
i annat fall har den blott att lägga undan murslefven och se det redan
uppförda falla i ruiner.
Men den samfällda vilja, som med denna insikt kommer till makten
och får den allt mera befäst, är själf en skapelse af de idéer, de
åskådningar, hvilka lefva och utveckla sig i de enskildes tankevärld och
där för dessa verka enande och sammanslutande. Gemensamma
erfarenheter hafva ofta sin del i bildandet af sådana åskådningar; de röra
sig också vanligen kring uppgifter af mera småmänskligt slag. Men
de högmänskliga äga dock den mest verksamma, den betydelsefullaste
skaparkraften. Hvad jag menar med nämnda beteckning torde lätt
förstås. De högmänskliga idéerna äro för mig sådana, som,
genomträngda af medvetandet om människoandens gudomliga ursprung, söka
att allt klarare fatta Gud i hans förhållande till människan, hans vilja
såsom för oss förbindande och därmed ock såsom den för oss alla
djupast enande makten, villkoret för alla sociala sträfvandens rätta
inriktande och lyckliga fullföljd. Vi igenfinna dem såsom uppbärande
det religiösa troslifvet och de sedliga lagar, som ensamt förmå att
åvägabringa den “samlinghvilken för vårt vaknande folk synes så
önskvärd, så nödvändig. Men det måste ju ock vara klart att
anhängarna af en riktning, som stängt sig för allt inflytande af dessa
idéer, också måste vara ur stånd att i samhällets lagar se något annat
än en fientlig tvångsmakt, hvars hot mot deras individuella frihet de
känna sig manade att bekämpa så kraftigt de förmå. Mot samhällets,
ack, ofta så illa utförda socialism ställa de sin hänsynslösa individualism,
och de kunna göra det så mycket lättare som någon Gud för dem
icke finnes till, och de därför icke heller känna sig hejdade af någon
samvetsbetänklighet, någon underkastelseplikt där ej yttre maktmedel
därtill tvingar dem.
Det ser ut som om våra “afkristnade“ samhällen skulle för sin
sociala själfbevarelse vara i väl hög grad beroende af dessa.
Maktmedel äro dock vanligen dåliga botemedel. Såsom sådana verka vida
bättre de religiösa och sedliga idéer, hvilka väl nu “kommit ur kurs“,
men dock ännu i dag äga kvar sin uppbyggande, sin samlande, sin
samhällsbevarande kraft.
Stockholm den 8 maj 1906. Sigfrid Wieselgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
