Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig på en punkt, låt oss då begränsa vår kritik till denna punkt och
akta oss för att generalisera och draga vidtgående konsekvenser —
samt i synnerhet för att bedöma rörelsen efter de gärningar, som en
helt annan organisation med likaljudande namn begått. Det
socialdemokratiska ungdomsförbundet omfattar dock den bästa och mest
uppväckta delen af landets arbetarungdom (och icke få studenter), och
det kan visa tillbaka på ett duktigt påbörjadt kulturarbete, som med
hänsyn till de förhållanden, hvarunder det utförts, kan kallas
stor-artadt. Den som kallar hela denna rörelse för “degeneration“ och
inrangerar den under rubriken “de sorgliga tidstecknen“, den vet icke
hvad han talar om. Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen kan begå
misstag, men den kan också ledas rätt igen, ty den har lifskraft och
framtidsgry i sig. Lägg örat till marken och hör, hur gräset växer 1
Ebba Westberg.
V.
’ Kampen mot nationellt förfall.
I mån som de kroppsarbetande massorna i kulturländerna undfå
det nationalmedvetandets dop, som gör arbetaren till medborgare, måste
militarismens världsvälde förlora allt mera af sin fruktansvärda makt.
Ty kroppsarbetarna bilda värnpliktsarméemas djupa led och kunna ej
i likhet med statsråd, diplomater och riksdagsmän sända andra ut i
ett krig, som fyller fältlasaretten med tusentals lemlästade unga män.
Häri ligger utan tvifvel förklaringsgrunden till att krigets elände
framstår åskådligt och ohöljdt för ett samhälles kroppsarbetande element.
Kriget är emellertid af två slag: anfall och försvar, det förra lika
skändligt som ett brodermord, det senare lika heligt som värnet om
moder och broder. Teoretikerna må fastna i svårigheten att
begreppmässigt definiera anfall och försvar, men fredssaken lefver ej af teorier
och kan därför reda sig utan den kristallklara begreppsanalysen. I
sista hand är det samvetskänslan hos ett folk, som bestämmer det för
krig eller fred. Upplys det nationella samvetet genom att förädla
folkets barn — det är fredstankens praktiska reformlinje. Men det är också
här förvirringen börjar, om man ej gör klart för sig hur detta
upplysningsarbete bör bedrifvas.
Fredstanken bäres icke blott af kulturarbetets banérförare, utan
nyttjas också som bedräglig skylt af kulturens uppenbara fiender.
När försvarsnihilismen griper omkring sig inom ett folk, så är detta
symptom ett osvikligt degenerationstecken, ty om lifvet är sin egen
mening, så finns ju ingen positiv mening i den lifsförnekelse, som
vägrar det nationella lifvet dess själfbevarelsedrift. Ett land, som
an-falles, är ett brinnande hus, och vi känna inga andra sprutor att släcka
en sådan vådeld med än våra — gevärspipor och kanonrör. Att skydda
sig genom “en högre kultur“ går utmärkt i fred, men anfallskriget
räknar som bekant icke med den högre kulturen, som det just söker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
