Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ålderdomsförsäkringen i Frankrike.
Följande redogörelse är hufvudsakligen grundad pä den framställning, som
samtidigt med arbetareförsäkringslagens godkännande af deputeradekammaren i
slutet at februari d. å., i ett föredrag â Musée social i Paris lämnades af denna
institutions styrelseordförande, M Jules Siegfried.
I sin inledning framhöll M. Siegfried det arbete som gått före lagens
slutliga antagande, och att, ehuru detta kunde betraktas som en naturlig utveckling
af den sociala lagstiftningen, resultatet i ej ringa mån skyldes enskilda
personers energi, framför allt M. Guieysse, försäkringskommissionens ordförande.
Den offentliga fattigvården i Frankrike kan anses väl ordnad,
särskildt genom lagen af 1893 om gratis läkarvård och lagen af 1905 om
understöd ät invalider och åldringar (5—20 fr. i mån.) Därtill
kommer det storartade privata välgörenhetsarbetet. Allt tyder dock på att
i samtidens sociala evolution representerar fattigunderstödet det
förflutna, försäkringen däremot framtiden. Staten har erkänt detta genom
sådana lagar som den af 1898 beträffande ömsesidighetsföreningar, samt
olycksfallsförsäkringslagen af samma år. Obligatorisk
ålderdomsförsäk-ring existerar sedan 1899 för grufarbetare, men behofvet att utsträcka
den till alla arbetare har länge varit kändt. I deputeradekammaren har
förslag framlagts i frågan sedan mer än 15 år, och öfver ett 30-tal
seancer har ägnats åt dess diskuterande. Den hetaste striden har stått
om principen tvång eller frivillighet. Den förberedande kommissionen
hade anslutit sig till den obligatoriska försäkringen, då däremot
frivillighetssystemet hade sina naturliga försvarare bland den i Frankrike
så mäktiga mutualiströrelsens1 representanter. M. Siegfried hyllar
tvångsprincipen, på grund af de goda erfarenheter som gjorts af den
obligatoriska försäkringen i Tyskland i motsats till frivillighetsordningen
i Belgien. Den afgjorda framgången i Tyskland och det relativa
misslyckandet i Belgien bevisar, att — hur intelligent befolkningen än är,
ty den belgiska arbetaren är intelligent — är dock frivillighetsprincipen
förkastlig. Bl. a. kan arbetsgifvarens deltagande, hvilket är nödvändigt
för försäkringens effektivitet, aldrig uppnås i större utsträckning utan
tvångslagstiftning.
Den franska lagen, som i flera hänseenden har en större
utsträckning än den motsvarande tyska, afser alla landtbruks-, industriella-,
han-dels- samt inomhusarbetare jämte andra inom dessa yrken anställda
med en årsinkomst understigande 2,400 fr. Den stöder sig på lika
bidrag af arbetsgifvare och arbetare, 2 proc. af arbetslönen för
hvar-dera — dock med det undantag, att arbetare med eller under 1:50 fr.
dagaflöning äro befriade från bidragsskyldighet. Åldern för tillträdande
af lif ränta är bestämd till 60 år (i Tyskland 70 år) för vissa
hälsofarliga industrier till 55 år. Likaså utbetalas lifräntan vid inträdande af
total invaliditet, oafsedt ålder. En minsta ränta af 360 fr. garanteras
genom tillskott af staten. Premierna för en lön af t. ex. 600 fr. utgöra
1 Om mutualismen i Frankrike, se årgång 1905, sid. 347.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
