Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den nya regering, som nu skall leda Sveriges öden, består af män,
hvilka äro kända för stor duglighet och varmt intresse för fosterlandets
väl. Liksom den föregående regeringen bör den bli bedömd efter sina
gemingar och icke efter några förutfattade politiska meningar.
G. H. von Koch.
Henrik Ibsen. f
Hans namn är för stort för att behöfva vårt ros, och allt, hvad
man skulle vilja säga, klingar som fraser öfver en graf som hans. Det
är icke heller för hans skull, utan för vår egen, som vi likväl komma,
en efter en, och lägga våra fattiga blommor på hans kista. Han var
en hel generations lärofader, gisslare och profet, och för några af oss
har han betydt mera än någon annan vi känt. Det är därför vi ville
tacka honom.
Man talar om honom som den olösliga gåtan, man spörjer, hvem
han var och hvad han innerst ville. Därpå kan ingen svara, men är
det också det, som är det väsentliga? Det väsentliga är, hvad han
gaf oss, och om han gaf oss det icke i form af färdiga lärosatser och
system, utan genom att sätta våra egna tankar i rörelse, så är gåfvan
icke mindre för det. Det är en profan uppfattning af hvad en stor
siare och skald är, ifall man menar sig böra kunna slå upp i honom
som i en bibel och finna svar på alla sina frågor. Då vore han ju en
gud eller en bedragare. Men att ställa lifsproblemen i sådan belysning,
att tusenden, som förut sofvo, tvingas att vakna upp och fråga, det
är dock att anspänna alla dessa viljor till sökande efter en lösning,
som måste framgå så småningom just så och aldrig kan vara en enda
människas visdom, det är att taga framtiden till medhjälpare i sin
diktargärning, det är att vara den lilla rullande sten, af hvilken lavinen
växer. Det är detta, som Ibsen har gjort. Han har icke gifvit oss
sin lifsåskådning, men han har drifvit oss alla att söka lif såskådningar.
Det iinns väl icke en af oss, som icke haft sin egen teori om
»hvad Ibsen menat» eller sökt efter hans själs verkliga ansikte under
den mask han bar. De spridda dragen ha icke kunnat samlas till
något slutgiltigt, ingen kan egentligen tala om mer än hvad Ibsen
betydt för honom själf personligen. Men vi drefvos till honom, när
vi sökte något, som var stort nog, och vi anade, eller trodde oss ana,
att om han kallade smått mycket af det vi kallat stort, så var det
därför, att han lagt en större måttstock på dessa ting än vi och
starkare, än vi mäktade, upprördes öfver utslaget. Hvad han tog af tro,
det gaf han åter i längtan; och om han icke byggde upp, där han
ref ned, så var det emedan han visste, att det slags byggnadsarbete
kan ingen göra för en annan, det måste bli personlighetens egen insats.
Så blef han — kanske mest för oss, som voro unga i går — ledaren
och mästaren, hufvudet högre än alla andra, blef den, som formade
våra tankar och satte spår i vårt lif. e. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
