Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Danmark interfolieras nämligen merendels alla föredrag med
säng. Man sjunger sånger om frihet, fosterland, om modersmålet
o. s. v. Tänk, om man kunde komma därhän här i Sverige!
Sångens makt är stor. Därför bör sången utgöra ett viktigt
moment i de modärna folkbildningssträfvandenas led. Enligt min ringa
mening hafva också våra föreläsningsföreningar största utsikten till att
häfda sångens sak. Inom dessa kan intresset för sång både väckas och
odlas, och härifrån kan sången föras ut i lifvet, till hemmet, till arbetet.
Men det är ej så lätt att nu för tiden få folk att stämma upp en
frisk, jublande samfäld sång. Vi ha blifvit så tungrodda och
konventionella. Den nationella hänförelsen är ofta skäligen skrufvad. Vid
större folkfester och dylikt får man understundom ej höra en enda sång.
“Efter det eller det högtidliga momentet spelade en messingssextett
upp folksången“ heter det ibland i tidningsreferaten. Hvilket
fattig-domsbevis är det dock ej att bland en stor människoskara spela en
folksång och inte sjunga den!
Inom ett samhälle firade man en gång konungens namnsdag med
en instrumentalkonsert i fosterländsk anda. Och den fulltaliga publiken
skulle slutligen dagen till ära afsjunga folksången. Men det visade sig
platt omöjligt att komma öfver första värsen.
I en medelstor sydsvensk stad skulle man helt nyligen slå ett
stort slag i frågan om unison sång. Föreläsningsföreningen hade anordnat
en Runebergsafton. En orkester medverkade, och det hela skulle
kulminera i en gemensam sång af den till flera hundra personer uppgående
publiken. Den ena platstidningen lämnar följande talande karaktäristik:
“Till sist skulle ’Vårt land’ sjungas unisont, men däraf blef intet, väl
mest beroende därpå, att man valt Josephsons för unison sång mindre
lämpliga melodi. Hade musiken spelat Pacius’ melodi, hade det nog
gått bättre. Under första värsen hördes ingen enda röst till musikens
ackompagnement, under andra värsen några svaga ljud och så fortgick
det de båda följande värserna, under det hvar och en undrande och
spörjande betraktade sin granne“.
Lyckligtvis finnes det dock många samhällen i vårt land, där man
är mäktig åstadkomma en kraftig, värmande enstämmig sång, men de
höra visst till de glädjande undantagen.
I åtskilliga städer offrar man betydande summor på anordnandet af
s. k. folkkonserter såsom ett supplement till de ordinarie föreläsningarna.
Och detta är ju alldeles utmärkt i och för sig, hälst om dessa konserter
kunna åstadkommas genom användandet och uppodlandet af samhällets
egna krafter med tiHfälliga gästuppträdanden af mera framstående
förmågor. Men att bygga ett samhälles hela musiklif på dylika konserter,
hvarvid uteslutande främmande artister engageras, ett sådant musiklif
verkar alltför mycket automatiskt och är i själfva verket endast ett
vackert skal. Vi måste vara musikens icke blott hörare utan görare.
Fram således med den unisona sången vid våra kulturella
upp-byggelsestunder! Den gör folkbildningen långt större gagn än alla
instrumentala folkkonserter. Det ena behöfver därför ej utesluta det andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
