Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
§§ 9—10. Kassorna skola, efter närmare af departementet
fastställda föreskrifter, inlämna kvartalsrapporter öfver utbetalda understöd
samt årsberättelse med räkenskapsutdrag.
§§ 11—12. Månadsrapporter öfver utbetalda understöd skola
dessutom af kassorna tillställas kommunalstyrelsen i de kommuner, där
utbetalning ägt rum. Kommunalstyrelsen skall efter företagen granskning
till departementet ingifva dessa rapporter försedda med eventuella
anmärkningar. I och för denna granskning kan kommunalstyrelsen äfvenledes
tillsätta en särskild granskningsnämnd bestående af en eller flera
personer, som fungera under en tid af tre år. Kommunalstyrelsen eller
granskningsnämnden har bl. a. att tillse att den i § 2, moment 8
påbjudna föreskrift i kassans stadgar strängt efterlefves och skall, då så
är behöfligt, ha tillgång till kassans böcker och räkenskaper samt
rättighet att afkräfva styrelsen nödiga upplysningar. Tvist mellan
kommunalstyrelsen eller granskningsnämnden och kassan om rättmätigheten
af utbetaldt understöd afgöres af departementet.
§ 14. Statsbidrag kan af departementet indragas i fall kassans
styrelse upprepade gånger i väsentliga delar brutit mot stadgarna eller
afgifvit påtagligen bristfälliga uppgifter.
§ 15. Denna lag har bindande kraft till och med utgången af
år 1911.
I alla de länder, där en större del af befolkningen söker sin
utkomst som industriella lönearbetare, är arbetslöshetens problem ett af de
allvarligaste och vanskligaste, som föreligga till lösning för socialpolitiken.
Norge har under de senaste årtiondena utvecklat sig starkt i riktning
af industriland och det är att förutse att utvecklingen för framtiden
kommer att fortsätta i samma spår, ehuru efter all sannolikhet med
större snabbhet än hittills. Därmed har också arbetslöshetens problem
ryckt en in på lifvet och de norska statsmakterna ha visat ett
erkännans-värdt förutseende, då de sökt vara bland de första att finna botemedel
mot detta stora sociala onda.
Vågar man nu hoppas, att den fastställda lagen skall vara ett steg
i rätt riktning? Och om så är: i hvad utsträckning och huru snart
skall man då kunna konstatera dess gagnande verkningar?
Först erfarenheten kan lämna något verkligt tillförlitligt svar på
dessa frågor. Men en kritisk granskning af lagens viktigaste
bestämmelser, företagen särskildt med hänsyn till norska förhållanden, kan
dock tjäna som vägledning härvidlag.
Jag vill här nedan söka lämna ett litet bidrag till belysande af
frågan.
Först och främst måste man då tillbakavisa den invändningen, att
lagen skulle vara onödig eller orättfärdig af den anledning att den icke
kan väntas blifva till hjälp för alla, ja, åtminstone till en början,
antagligen blifva af fördel endast för en mindre del af de arbetslösa, och
detta till på köpet för de jämförelsevis bättre lottade bland dessa,
nämligen för dem, som ha förutsättningar att i någon mån hjälpa sig själfva
och träffa anstalter för framtiden. Invändningen är oberättigad, ty hvem
kan påvisa medel att hjälpa alla som äro i behof däraf eller att med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
