Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna lösning är både den principiellt riktigaste och den praktiskt
lyckligaste. Under frågans förberedande behandling i Norge visade det
sig emellertid, att den stötte på motstånd inom fackorganisationerna,
hvilkas representanter häfdade, att det vore en orättfärdighet att på så
sätt lösslita kassorna från moderföreningarnaoch att
fackorganisationerna då lika gärna afstode från ifrågasatta allmänna bidrag till kassorna.
I denna belysning måste lagens § 6 alltså läsas. Man har där
försökt en medelväg. Också icke- fackföreningsmedlemmar kunna enligt
nämnda paragraf vinna inträde i fackföreningarnas kassor, ehuru icke på
fullt samma villkor som fackföreningarnas egna medlemmar. Att de
under vissa stadgade villkor kunna åläggas en extra kontingent till
lämpligt belopp kan ej anses annat än rätt. Större betänkligheter måste det
däremot, praktiskt sedt, väcka, att de icke ha rösträtt, såvida denna icke
tillerkännes dem af fackföreningarna som en nåd. Man har härigenom,
synes det mig, stämplat dem som ett slags tolorerade
andrarangs-med-lemmar, och det kommer måhända att visa sig, att de icke torde blifva
många, som under dessa villkor söka inträde i fackföreningskassorna.
Ett sådant ordnande af saken blir kanske närmast en lösning på papperet.
Säkert är i alla händelser att just § 6 var en af de bestämmelser,
som väckte de största betänkligheterna hos många i stortinget.
Ståndpunkterna voro långt ifrån klara. Det framgick af debatten att många
hyste farhågor för, att de oorganiserades intressen icke blifvit tillräckligt
tillvaratagna. Fråga är emellertid, om förhållandena vid detta tillfälle
voro sådana, att’ de medgåfvo någon bättre lösning. Så länge våra
fackföreningsorganisationer ställde sig på den ståndpunkt, som ofvan
nämnts, var det danska förslaget ogenomförbart.
Också ett annat och mera djupgående förhållande, nämligen det
sätt hvarpå bidragsskyldigheten mellan staten och kommunerna fördelas,
var föremål för meningsskiljaktigheter, i det många höllo före, att saken
helst borde ordnas som en frivillig kommunalangelägenhet. Denna
uppfattning förfäktades af bl. a. den framstående vensterbonden Thore
Foss och hade till följd att lagen vid dess första behandling i
lagtinget där blef förkastad ( i Norge fördelar sig stortinget som bekant,
efter hvarje nyval i två afdelningar, odelstinget och lagtinget, och alla
lagfrågor skola behandlas i båda afdelningama). Resultatet blef dock
att lagen med betydande röstöfvervikt antogs i båda tingen. I första
hand får detta tillskrifvas det glänsande försvarstal för densamma, som
under diskussionen hölls af handelsdepartementets chef, statsrådet
Arc-tander. Delvis torde det äfven ha berott därpå, att stortinget hade en
stark känsla af att något måste göras och att det endast gällde ett i
financiellt afseende obetydligt belopp. Under förutsättning att kassorna
utbetala enahanda belopp som år 1904, skulle statens och kommunernas
sammanlagda kostnader uppgå till endast 15,000 kr., och äfven om
utbetalningarna skulle växa — hvilket man väl får hoppas — skulle
utgiften för det allmänna dock näppeligen bli afskräckande stor.
Den kommitté, som med professorn i statsekonomi, Oskar Jceger
som ordförande, utarbetat det första utkastet till lagen, hade i § 1
föreslagit att statskassan skulle till arbetslöshetskassorna återbetala en tredje-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
