Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Reform i Egnahemslagstiftningen.
Knappt har egnahemslagstiftningen hunnit verka, förrän man
finner, att den behöfver revideras. Från alla h&ll klagas öfver dess
otillräcklighet, de byråkratiska former under hvilka den arbetar och
det ytterst begränsade resultat man uppnått. Hur har icke också
denna stora fråga förfuskats af den rena klassegoismen. När den
1890 kommer före med hr Åkerlunds motion faller den i första
kammaren utan annat yttrande än ett påpekande af ett mindre
skriffel i det uti utskottsutlåtandet intagna citatet af motionen1
och hur beräknadt afpassas icke egna hemmets maximivärde, så att
innehafvaren ej skulle kunna få fullt lifsuppehälle å detsamma, utan
tvangs att godtaga arbetsvillkoren å närmaste herrgård.
Egnahems-frågan är dock alltför dyrbar och betydelsefull för hela vårt
folksframtid, att vi längre skulle låta den behandlas som ett lämpligt
politiskt kompromissobjekt. Långsamt men säkert rullas i dessa
dagar jordfrågan upp för oss och det blir nödvändigt, att från
första stund planlägga och utdraga framtidslinjema för svensk
jordpolitik. Man får då ej längre skatta åt den gamla individualismen
och som brukligt spörja hvad som är till den enskildes fördel eller
icke, nej, vi måste försöka se längre framför oss och betrakta
frågorna ur statssynpunkt pröfvande om det, som skall byggas, kan
bära släktled igenom.
Begränsa vi oss här till jordbrukslägenheter och frånse den
direkt agrikulturella sidan af saken, samt fastslå att med normalt
småbruk afses ett, som, uppodladt, gifver familjen nog till lifvets
nödtorft, utan att den behöfver lita till arbete utanför egen
gärdes-gård, så begränsas problemet till en början till frågan: — hvilken
form för besittningsrätt bör staten i sitt eget välförstådda intresse
använda, när den ämnar i stor utsträckning frammana en småbrukande
befolkning i landet? Man måste gå till grunden med saken och
utfinna den riktiga principen för lagstiftningsarbetet. Hittills synes
man i allmänhet icke hafva berördt just denna sak, någon ingående
diskussion därom har ej förmärkts och dock borde väl detta ha
varit det första och afgörande innan några penningmedel utgåfvos.
Man tycks hafva tagit för gifvet, att den enda möjliga
besittnings-formen var fullständig, fri äganderätt till jorden och reflekterade
ej öfver annat. En blick på, hur man blott under de sista
årtiondena gått tillväga vid skapande af småbruk, visar det omedelbart.
Lärorikt är att se, huru man handskats med statens egna domäner.
Allt större och större kronoarrenden föryttras på måfå. Man läse
förhandlingarna vid 1874, 79, 85, 87, 88, 91 och 92 års riksdagar,
vidare jordbrukslägenlietskommitténs betänkande af 1894 och 99
års egnahemskommittés utlåtande, som på det betänkligaste hoprör
1 Afven anmärkt i egnahemskommitténs officiella utlåtande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
