Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Andra Kammaren hade professor R. KJellén följande anförande:
“Mina herrar! Det finnes ingenting, som vi, näst nationell
samling, föra mera på tungan än uppmaningen att tillvarataga våra
nationella tillgångar. Men jag frågar: Hvad är vår främsta nationella
tillgång? Ar det icke föregångsmännen? Hvad hjälper det om vi ha
rika skatter i naturen och på folksjälens botten, därest det icke finnes
män, som kunna kalla dem fram? Dessa skatter skola ligga och vänta
sin förlossning till domedag, om det icke kommer en personlighet med
brinnande kärlek till utvecklingen och med tändande kraft att gagna
densamma.
Jag tror, att vi på detta område ha stora skulder på vårt samvete.
Vi vilja nog, att skatterna skola fram i dagen, men vi uppmuntra icke
föregångsmännen, som dock äro de nödvändiga redskapen för att bringa
upp rikedomame. Det kraftfulla och tåliga svenska blodet tänder
alltjämt nya begåfningar och strör dem ut öfver landet — och efteråt
kommer den “kungliga svenska afundsjukan“ och släcker dem — eller
gör åtminstone allt hvad den kan för att släcka dem. Kan man icke
helt utrota dessa begåfningar, söker man åtminstone att fördröja den
stund, då de skola komma till sitt verk på fullt allvar. Men det är i
sig själf ingalunda likgiltigt, om en man, som brinner af begär att
tjäna det allmänna, kommer i tillfälle att göra detta vid 30 eller 40,
vid 40 eller 50 år. Det blir 10 förlorade år; och lägga vi alla sådana
försurfimade decennier i de enskilda föregångsmännens lif tillsammans,
så blir det en stor nationalförlust. Därtill kommer, att man 10 sådana
år fram i tiden icke är den samme, man var förut. Det kan icke
hjälpas, att det insmyger sig känslor af missmod och bitterhet på
grund af det öppna motståndet eller den hemliga förföljelsen, och däraf
slappas kraften. Vi svenskar äro anlagda för slöseri. Men det
farligaste slöseriet är det med begåfningarne. Ty det kan tära på lagret,
så att det till sist minskas eller tager slut — och tar det lagret slut,
då är det slut med folkets framtid.
Nu vet jag mycket väl, att det motstånd, som den rikare
begSf-ningen så ofta mötes af, ingalunda alltid kommer s. a. s. i ond
mening. I många fall är det nog så, att vi icke känna igen de store
männen. Vi ha gjort oss ett annat ideal af storhet, hvilket icke
passar in på dem: den store mannen, det är den absolut korrekte, den
felfrie, den som håller alla gamla häfdvunna former i helgelse och ära.
Jag tänker, vi igenkänna den typen på många håll, om vi se oss
omkring, och det faller mig icke in att stämpla den såsom af ondo. Jag
är ej blind för formernas betydelse. Typen synes mig passa utmärkt
i de lägre instanserna af våra lokala och centrala ämbetsverk och Kungl.
Maj:ts kansli. Men skall den bestämma allt, då fruktar jag, att
utvecklingen kommer att bli så trög, att det är fara värdt, den till sist
stannar af. En stor del af vår senaste historia får, tror jag, sin
förklaring däraf, att vi haft ett falskt storhetsideal.
Den byråkratiska principen är på sin plats i hvardagslag, men
komma verkliga, stora uppgifter, då klickar den. Då behöfva vi andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
