Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sation erkännes såsom sådan redan när den har blott sju
medlemmar och dessutom har sedermera det betydelsefulla stadgandet
utfärdats, att de minimilöner eller öfriga bestämmelser, som
fast-stälts af nämnderna eller domstolen, skola gälla icke blott de
organiserade utan alla arbetare inom samma yrkesgren eller arbetsart.
Det vill därför förefalla, som skulle det vara lättare att bringa ett
lönproblem till lösning i Nya Zeeland än i Victoria. Om man ser
saken med europeiska ögon, så borde det nämligen ej falla sig allt
för svårt att på några månader för sju hemväfverskor, sju
blussömmerskor eller sju trikåstickerskor i exempelvis vårt land att
bilda hvar sin förening och föra fram sina yrkens önskemål till en
redan befintlig förlikningsinstitution, under det att det kunde bli
kinkigt nog att förmå riksdagen att intressera sig för en lönfråga,
som ej rörde statsbudgeten, och sålunda få den hftnskjuten till en
kommissions afgörande. Det vill därför synas, som vore det
ny-zeeländska systemet det victorianska öfverlägset i fråga om
tilllämplighet, enkelhet och effektivitet.
Utan tvifvel ha de båda anförda australiska exemplen ett stort
värde för den europeiska lagstiftningen just på här berörda
område. Då den nyzeeländska lagstiftningen i hela sitt sammanhang
helt visst aldrig skall låta sig kopieras för direkt bruk i något
europeiskt land, så har Victorias lag om lönkommissioner varit den,
som hittills oftast föresväfvat dem, som insett nödvändigheten af
ett statligt fastställande af minimilöner inom vissa yrken. Sålunda
har en af Englands förnämste socialpolitiker upprepade gånger
fram-stält förslag af liknande innebörd, ehuru utan resultat. Dock torde,
som ofvan framhållits, ej allt för mycket vara att vänta af detta
system i våra länder, såvida det skulle överföras i oförändrad form.
Däremot är systemets grundtanke väl värd att kvarhålla såsom den
kärna, kring hvilken en äfven för våra förhållanden lämplig lag
skulle kunna utbyggas. Den rätta lösningen af detta problem ligger
måhända i en metod, som lånat både af den nyzeeländska och den
victorianska. En sådan lösning nämligen, som ginge ut på att
upprätta lönkommissioner för hvarje yrkesgren, där fasta lönsatser
skulle fastslås, men som gjorde dessa kommissioners tillsättande
beroende ej af ett folkförsamlingens beslut, utan af en från ett
visst antal arbetare framställd begäran.
Hemarbetslagstiftningen står för närvarande på dagordningen
i Europas båda förnämsta industristater, England och Tyskland.
Den tillhör de problem, som trängt sig fram i förgrunden bland
de brännande socialpolitiska frågorna, och det skall helt visst hålla
sig kvar där, tills dess att det grundligt slutbehandlats. Samma
plats skall denna fråga troligen veta att inom kort tillvinna sig
äfven hos oss. Aldrig kan det på den industriella utvecklingens
nuvarande ståndpunkt bli frågan om att genom lagstiftning rycka
undan alla hemarbetets existensvillkor. I stället skall en
lagstiftning, som förbättrar hemarbetarnes ställning och som skyddar den
konsumerande allmänheten, bli en reformator af hela denna gren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
