Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Göra vi, hvad vi kunna för att ingjuta en sådan entusiasm hos
dem, staten fostrar till att meddela folkskoleundervisning, och för
att på allt sätt göra dem lämpliga för det betydelsefulla arbete,
som väntar dem? Den allmänna åsikten är nog, att vi icke göra
det, och detta är väl också skälet till, att vi för närvarande ha en
seminariekommitté, vid hvilkens arbete stora förhoppningar äro fästa.
Men befintligheten af denna kommitté minskar icke allas vår
skyldighet att skänka folkskolan, skolan för den öfvervägande delen af
vårt folk, vårt varma intresse. Folkskolan borde vara vårt
skötebarn, och underligt är, att den icke är det i dessa tider, då det
talas så mycket om folkbildning och folkuppfostran. Ur denna
synpunkt kan det anses berättigadt att äfven i en icke pedagogisk
tidskrift »seminariefrågan» tages upp. Här nedan kommer emellertid
endast en sida af saken att behandlas och detta i största korthet.
Är det riktigt, att landsbygdens lärare får hela sin utbildning
i en stad?
Han behöfver framförallt vara en praktisk människa. Skapar
icke landtlifvet sådana oändligt mycket lättare än stadslifvet? Han
bör tro på landtarbetets stora betydelse och rika
utvecklingsmöjligheter. Bör han då icke lefvat med däri så mycket som möjligt,
så att verklig kunskap ligger till grund för hans tro? Han bör ha
ett öppet öga för lifvet i naturen, annars förstår han ej att använda
det åskådningsmaterial, som ligger alldeles utanför skoldörren, lär
ej sina elever att se och tänka, öfver hvad de sett. Så bör den
undervisning, han själf får, vara af samma art; det kan lättare ske
på landet än i staden. Och så till sist, det är för landtlifvet, han
skall uppfostra sina elever, så bör han ha lärt sig älska detta landtlif,
sett, hvad det kan bjuda, när det är som bäst.
Kanske svarar man mig: »Landsbygdens lärare äro ofta
landt-bam, så nog känna de landsbygden». Ja, landtbam äro de ofta,
men känna de verkligen sin hembygd alltid, eller ens oftast, så
som en lärare bör känna den. Knappast. Han bör känna den,
ej endast sådan den är, utan därjämte sådan den varit och sådan
den kan blifva, borde vara. Och denna vidare syn skall komma
honom att tänka så högt om landtarbetet, att aldrig den tanken
kan rinna upp i hans hjärna, att han nått ett trappsteg högre
genom att blifva folkskollärare, utan hans mål skall blifva att lägga
sin undervisning så, att den blir ett led i detta arbete.
Folkskolan, den vanliga folkskolan, kan icke blifva en landtbruksskola,
det vore orimligt att begära, men den kan bli sådan i våra
landt-bruksbygder, att ett stort flertal af dess elever gå ut ur densamma
med det fasta uppsåtet att blifva goda landtarbetare, som skola
förbättra åtminstone något litet stycke af hembygdens jord eller
drifva fram landthushållningen inom något område till den högsta
möjliga fulländning.
Låtom oss tänka oss ett seminarium på landsbygden.
Det måste naturligtvis vara en helpension. Dess elever skulle
annars näppeligen utan stora svårigheter och mycken tidspillan kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
