Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för likartade brott dömde utgjorde 1905: för en resa stöld
dom-fällde 61,6 % mot 63,5 % år 1896, sålunda en minskning; för två
resor 15,3 % mot 13,6 %, således ökning; för tre resor 10 % mot
10,1 % år 1896; för fyra eller flera resor dömda 13,2 % mot
12,8 % 1896, sålunda utgörande af hela antalet straffade en
medeltalsökning i dessa siffror från 36,5 % till 38,5 X-1 Därtill kommer
summan af dem, som återfallit i brott, sedan mer än 10 år förflutit
efter senaste bestraffningen samt af dem, som före fyllda 18 år
föröfvat brott (1902 voro de 53, 1903: 58 och 1904: 83) sålunda
ökning. Detta visar oss, att, för vissa brott åtminstone, en årlig
tillväxt i återfallen äger rum.
Man brukar anse, att ekonomiskt goda tider uppvisa stort antal
personbrott och dåliga tider tjufnadsbrott. När nu otvifvelaktigt
vissa brott inom båda grupperna ökas, synes förklaringen ej lätt.
Ligger månne ej en del af svaret däri, att de goda tider, som nu
äro förhanden, ha framkallat en oproportionerlig stegring i
lifs-medelspris, hyror m. m. samt en febril tillväxt uti industrien? Har
icke en stor del af de rikedomar, som tillförts vårt folk mera än
tillförne koncentrerats och konsoliderats på ett fåtal händer eller
bundits i järnvägar, fabriker och dylikt? Har icke en stor del af
befolkningen ekonomiskt eftersatts af utvecklingen? Det är
numera för de små inkomsttagame i alla lager svårare att existera
än för 20 år sedan. Allt sådant inverkar på brottslighetens både
art och grad.
Jag har ej kunnat mer än lämna några antydningar i det rika
ämnet. Mitt syfte har varit att visa, huru nära sammanvuxen
brottsligheten är med de samhälleliga förhållanden, i hvilka vi lefva.
Den står ej isolerad, den är en samhällssjukdom, af hvilken hela
kroppen lider. Men förhåller det sig så, då måste man gripa sig
an med att söka bota sjukdomen. Därvid måste man göra som
läkaren: först förskaffa sig kännedom om sjukdomens orsaker, dess
ätiologi, sedan dess egenart, sätta dess diagnos och sedan skrida
till dess botande. Men härvid är af vikt att undanröja den
villfarelsen, att allt detta blott skulle angå jurister och fångvårdsmän.
Hela samhället har här sin uppgift, då ju hela samhället lider.
Härom yttrar den kände fångvårdsveteranen Krohne: »Det är
verkligen hjärtskärande att åse en förbrytares dödskamp» (då han
nämligen strider för sitt upprättande) »och om samhället tillsluter
ögonen härför, blir det dock snart särdeles oangenämt erinradt om
denna kamp, ty det går här som vid alla konvulsiviska darmingar:
de göra sig bemärkbara utåt. Förbrytaren är ej död, han fortlefver
i sina barn och i den ungdom, som han råkat inom eller utom
fängelset. Så fortlefver förbrytarebacillen. Därföre må samhället veta,
huru det skadar sig själf, om det icke gör allt för att återgifva den
felande en plats i sina led eller, om detta ej kan ske, åtminstone
1 Fångvårdsstyrelsens o. a. b. sid. III f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
