Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
älskande själ skulle bli en af dess främsta kvinnliga pioniärer,
liksom hon tjugu år längre fram i tiden blef det i kvinnornas stora
frihetskamp.
I den revoltlitteratur, som förhållandena i vårt land
framtvingade, finnes äfven en bok med titeln »Fru Stråhle», författad af
signaturen Märta Bolie (= Ann Margret Holmgren). Om denna bok
skrifver Georg Brändes, att författarinnan öfverallt ser »frågor»,
liksom dilleranten ser nyckelhål. Och det var just »frågor» tiden
behöfde i stället för meningslös litterär »Kleinkunst». Boken är
en stridshandske — och en sådan är kanske icke så fin och mjuk
som exempelvis en balhaudske, hvilken icke skulle stämma öfverens
med krigets hetta och allvar — kastad mot andligt och lekamligt
förtryck, mot orättfärdighet och trångsynthet. Tankefrihet och
människorätt voro då som nu de ideal förfrn kämpade för.
Hvarhelst i vårt land en ny, värdefull idé uppstått har den
kunnat påräkna sympati och stöd af Ann Margret Holmgren.
Sålunda var hon en af de första som insåg hvilken stor kulturell
och fosterländsk betydelse doktor Arthur Hazelius’ storslagna tanke
kunde få, om den förverkligades. Trofast och själfuppoffrande stod
hon honom bi med råd och dåd, med sin uppmuntran och
entusiasm. Fru Holmgren blef också en af Nordiska Museets första
hedersledamöter.
I familjekretsen har hon tillvunnit sig det vackra namnet
»Margiireta Fridkulla». »Fred er ei det bedste, men at du nogot
vil», sjunger den store norske diktaren och fredsvännen. Nej, fred
är ej det bästa, ty det är frihet, men det är det nå,st bästa, säger
Ann Margret Holmgren, och därför har hon offrat en så stor del
af sitt arbete och sina krafter i fredssakens tjänst, så att hon äfven
i vidare kretsar gjort sig förtjänt af det hedersnamn, som hennes
närmaste gifvit henne. Alltsen »Sveriges kvinnliga fredsförening»
bildades, har fru Holmgren varit dess v. ordförande och ofta i tal
och skrift ifrat för mänsklighetens förbrödring och ett förnuftigare
sätt att slita dess tvister på än genom nationers ödeläggelse.
Under de senaste fem åren, d. v. s. alltsen Sveriges första
förening för kvinnans politiska rösträtt bildades i Stockholm våren
1902, har Ann Margret Holmgren outtröttligt arbetat för detta mål:
rättvisa åt Sveriges kvinnor. Och i värdigare händer — det erkänna
alla — kunde ledningen icke ha kommit.
Ordet »kvinnosakskvinna» har i många öron en obehaglig
klang. Detta är i hög grad orättvist, ty i de flesta fall —
sär-skildt i Ann Margret Holmgrens — är det en ren tillfällighet som
kommit dessa kvinnor att arbeta för »kvinnosak». De kunde lika
gärna ha blifvit »mansakskvinnor», förutsatt att det varit männen
som lidit orätt och behöft hjälpas. Det har förut sagts och må
ytterligare framhållas, att fru Holmgren äger alla inre och yttre
betingelser för att vara en af kvinnorörelsen yppersta ledare:
rätt-färdighetskänslan, fosterlandskärleken, entusiasmen, vältaligheten,
den nobla personligheten, det fina, kvinnligt behagliga uppträdan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
