Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rasslande järngrindarna ut nr fängelset samt öfverlämnade honom till
hans mor. Han bevistade sedan regelbundet skolan. Han sålde
tidningar om kvällarna och brukade ofta under veckan titta in till
mig för att, strålande af glädje, tala om för mig hur bra det gick
för honom och hur skickligt han beskyddade mig. Han insåg till
fullo det beskydd jag lämnade honom genom att hindra att han
fördes till tvångsuppfostringsanstalten, för hvilken denne gosse
hyste samma förskräckelse som en fullvuxen för fängelset. Han
insåg jämväl, att det för hans egen framtida välgång var af
synnerlig vikt att icke vidare stjäla, att bevista skolan och att
undvika att spela ’hookey’. Under loppet af öfver ett år medförde
unge Harry hvarannan vecka utmärkta rapporter.1 Två år efter
vårt samtal i cellen flyttade han till en aflägsen stad i västern,
och sistlidna vecka mottog jag från såväl honom som hans mor
bref fulla af kärlek och tacksamhet för hvad vi gjort för gossen.
Beträffande den förändring pojken undergått hade modern vid
«tt föregående tillfälle yttrat till mig följande: ’Nådig domare, jag
förstod aldrig riktigt hur det kunde komma sig att min gosse blef
«n så präktig pojke. Som ni vet brukade han stjäla och ljuga,
och det var omöjligt för mig att förmå honom att gå i skolan.
Häromdagen sade jag till honom: Harry, hur kommer det sig, att
du är så lydig och ordentlig mot domaren men icke vill lyda mig?
Han såg mig rakt i ansiktet och sade leende: Jo. mamma, ser du
det år så att om jag gör några dåligheter igen, så förlorar domar’n
sin plats, och han är min vän, ser du, och jag måste stödja honom,
«medan lian stöder mig, och jag kommer inte att knycka ett
•dyft vidare».
»Det är», framhåller Lindsey slutligen, »ganska visst att denne
gosse kunde hafva blifvit en brottsling och endera dagen hamnat i
fängelset till skam för honom själf och till sorg för en förkrossad
mor. Hur många sådana som Harry finnes det icke i dag i våra
fängelser, hvilka, om de redan i barndomen omhändertagits, k undo
hafva blifvit aktade medborgare och en prydnad för sitt land. Och
hur ofta uppskjuta vi icke detta viktiga arbete, till dess karaktären
har blifvit så hård som sten och oemottaglig för intryck.»
Innan jag lämnade Denver, gästade jag Lindsey och hans
gamla mor i deras hemtrefliga villa, dit jag inbjudits till lunch. Vid
min ankomst var Lindsey med biträde af en sekreterare sysselsatt
med att besvara dagens post, en väldig samling bref från de mest
skilda delar af jordklotet. Bland de personer, med hvilka jag vid
nämnda tillfälle gjorde bekantskap, var äfven en 16 å 17 års
pojke, hvilken jag antog vara någon nära anhörig till familjen.
Pojken hade vid bordet plats vid min ena sida, och jag fick af
samtalet med honom det intryck, att han var en synnerligen
1 De gossar, som satts under öfvervakning af en »probation officer»,
skola hvarannan lördag i stora sessionssalen till Lindsey afläimna rapport
från vederbörande lärare eller skolföreståndare rörande’ sitt uppförande i
skolan.
Social Tidskrift. 00
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
