Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
behålla sin frihet, ej uppvftcka större ovilja hos den svenska
allmänheten.
I sin tredje artikel börjar hr Leffler med SandOkonfiikten.
Här liksom i afeeende på Dalskonflikten äro uppgifterna
angående antalet organiserade och oorganiserade arbetare mycket
oriktiga, i det att antalet af de förra öfverdrifves, medan förhållandet
to omvändt ined afseende på icke organiserade arbetare.
Såsom en slags motivering till det därpå relaterade
Sandöupp-loppet framhålles ryktet om att de arbetsvilliga beväpnats med
revolvrar. Detta rykte har ju offentligt dementerats och har väl heller
aldrig vunnit tilltro, ty då hade säkerligen stormningen af
bostäderna vid Sandö ej ägt rum.
Såsom en annan anledning till Sandöupploppet nämnes, att det
talet allmänt spreds och troddes, att en del arbetsvilliga blifvit af
förvaltningen innestängda. Det är det mycket omtalade planket,
som skulle ge stöd åt en dylik tro.
Detta är dock icke en tro utan ett talesätt. Jag vill heller
icke göra någon enda fackföreningsmedlem den oförrätten att ens
förutsätta, att han kunnat tro, det planket kommit till mot de
arbetsvilliga och icke mot fackföreningsmedlemmarna.
Det är klent beställdt här i landet med friheten att arbeta,
men däremot synes det mig, som om friheten att sluta arbetet
aldrig varit omstridd.
I sin relation af det beklagliga Sandöupploppet och den
därmed förknippade rättegången har hr Leffler icke omnämnt, att af
de för delaktighet i öfvervåldet dömda, alla med undantag af tre
tillhörde fackförening. Jag vill påpeka detta sakförhållande, enär
fackföreningarna förklarat sig stå utanför denna beklagliga händelse.
Med anledning af de härefter återupptagna underhandlingarna
framhåller hr Leffler, att jag nu lärt att böja mig inför de
oförutsedda former, striden tagit, hvartill också skulle bidragit dels de
stora ekonomiska förluster, jag lidit, dels insikten om den hätskhet
och bitterhet, striden alstrat.
Jag vill här tala om för hr Leffler och för andra intresserade,
hvarför jag upptog underhandlingarna.
Vid ett sammanträde på Dal någon tid efter Sandökravallen
uttalade Dalsarbetarne, förskräckta öfver Sandövåldet, sina
bekymmer för huru det skulle gå till hösten, när kvällarna blefvo mörka.
Dessa farhågor, som tala ett tillräckligt tydligt språk om
fackföreningarnas kampmedel, kunde jag ej annat än dela, allra helst som
det redan visat sig att ordningsmakten ej varit stark nog att
hindra öfvervåld. Jag ansåg mig ej kunna på mitt ansvar taga
en sådan risk.
Detta och ingenting annat var anledningen till att jag gaf vika.
Den ekonomiska förlusten — i ett pressorgan antagen till en
half million — är i verkligheten förvånansvärdt ringa och kan ju
ej heller ha varit stor, dä driften vid verken i det närmaste gått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
