Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kooperationens utvecklingslinjer.
I samband med en skildring af den internationella kooperativa
kongressen i Cremona (Soc. T., okt 1907) utlofvades en redogörelse
för kooperationens nuvarande ståndpunkt i olika länder. När jag
i det följande söker ange rörelsens utvecklingslinjer, kommer jag
emellertid särskildt att dröja vid den punkt, som f. n. är mest under
debatt i utlandet, nämligen kooperationens förhållande till
arbetarrörelsen. Det var förnämligast denna fråga, som gaf
Cremonakon-gressen en så orolig, stundom till anarki tenderande stämning.
I Italien höllo sig socialdemokraterna i likhet med sina
parti-fränder i de flesta länder länge oförstående, ja, fiendtliga mot
kooperationen såväl som mot hvaije socialt reformsträfvande. Detta
hindrade likväl icke att starka kooperativa organisationer uppstodo
bland arbetarbefolkningen, hvilka nu, då den socialistiska taktiken
förändrats, och t. o. m. en högtidlig allians ingåtts mellan
kooperationen och socialdemokratien, öppet erkännas som den senares säkraste
hörnsten. Det är provinsen Emilia, som gått i spetsen för
arbetar-kooperationen. Arbetarförbundet därstädes, omfattande öfver 25,000
medl., utgör en fast sammanslutning af fack-, konsumtions-,
produktions-, jordbruks- och försäkringsföreningar, hvilka sinsemellan stödja
hvarandra. Denna samverkan har möjliggjort stora, gemensamma
företag såsom en kooperativ bank, en partihandelsförening, åtskilliga
fabriker, byggnadsförening, ålderdomsförsäkring samt ett
järnvägsbolag. Det är utan tvifvel den permanenta arbetsbristen med däraf
högst försvårad lönekamp, som drifvit arbetarne i Italien till att
organisera ej blott sina egna led utan arbetet själft. Därunder ha
de haft att kämpa mot ekonomiska intressen bland de borgerliga
klasserna, men ha å andra sidan ej saknat mäktiga befrämjare. Hit
höra framförallt de starka folkbankerna med sin billiga alltid öppna
kredit, och slutligen staten själf. På ett enastående sätt omhuldar
nämligen den italienska lagstiftningen jordbrukarnes och arbetarnes
själfhjälpsföretag. Exempelvis kan anföras lagen om att allmänna
arbeten i första rummet skola erbjudas till kooperativa
arbetarsammanslutningar, hvilkas uppkomst likaledes i hög grad underlättas
och befordras. På grund af den förmånliga lagstiftningen,
formaliteternas förenkling m. m., ha också de kooperativa föreningarne
i Italien nära fördubblats under de sista fem åren.
Om högtstående kooperatörer som prof. Luzzatti, fortfarande
hälla fast vid den neutrala kooperationens princip, så ser dock
vederbörande ingalunda med oblida ögon, att kooperationen beslagtages
af det socialdemokratiska partiet. Men kan det således synas, som
hade den italienska kooperationen t, v. sina största
framtidsmöjligheter i en allt fastare förening med den organiserade arbetarrörelsen,
så får dock detta icke gälla som förebild för kooperationen i
allmänhet. Det är helt enkelt ett tillfälligt utslag af Italiens säregna
sociala och politiska förhållanden, hvaraf särskildt bidragande äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
