Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
å ena sidan den ständiga arbetsbristen, å den andra kampen mot
de klerikala, i hvars taktik det ingår att dupera och behålla det
obildade folket medelst »sociala reformer».
Italiens undantagsställning, när det gäller klasskooperationens
framgång, framträder tydligt, då man vänder blicken till andra
länder. I Frankrike t. ex., som sedan gammalt varit den
produktiva kooperationens klassiska land, och hvars begåfvade befolkning
väl borde ha varit särskildt ägnad att lösa de kooperativa problemen,
råder fullständig villervalla och inbördes krig inom kooperatörernas
läger, tillföljd däraf att man öfvergifvit principen om kooperationens
neutralitet. Om man undantager de franska jordbrukssyndikaten
och ett och annat världsberömdt produktivt företag, så befinner sig
den franska kooperationen i ett sorgligt upplösningstillstånd, och
några större sammanslutningar förekommer ej.
Helt annorlunda te sig de belgiska förhållandena. 1 detta
starkt industrialiserade land har arbetarrörelsen varit först på
valplatsen och upptagit kooperationen som ett lämpligt kampmedel.
Dess kooperativa företag äro emellertid icke organiserade enligt
Rochdaletypen. De mest framgångsrika ibland dem, såsom Folkets
Hus i Brüssel, hvilket nu räknar omkring 20,000 medlemmar, ha
börjat som anspråkslösa bagerier. Tillträdet har gjorts så lätt som
möjligt för att nå äfven de allra fattigaste; af vinsten har intet
gått till kapitalet, utan till större delen utdelats till kunderna såsom
anvisningar på lifsmedel, medan en icke oväsentlig del anslagits
till socialistisk propaganda, tidningar, valtillfällen etc. De belgiska
företagen äro dock icke allenast försäljningsaffärer för allehanda
förnödenheter utan fylla mänga andra uppgifter. De utgöra ett
slags sjukkassa för arbetarne, och de meddela t. o. m.
ålderdoms-försäkring under vissa mycket förmånliga villkor. Dessutom fylla
de arbetarnes behof af samlingslokaler, läsrum,
förströelseanordningar m. m. Framgången af dessa arbetarnes »tempel och fästningar»
är stor och omisskänlig, men man bör ej blunda för det faktum, att
öfvergifvandet af neutralitetsprincipen vållat att enighet på
kooperationsområdet ej kunnat uppstå. I Belgien finnes socialistisk
kooperation vid sidan af liberal, katolsk o. s. v., och de förbund, som bildats
af de kooperativa företagen, och som skulle utgöra grundvalen för
gemensam produktion, äro skäligen betydelselösa. Den som uti
kooperationen ser ett mäktigt medel att komma till lätta med ej
allenast konsumtionsfrågor utan fastmer produktionsfrågor, den som
tror, att kooperationen är kallad att i det nuvarande samhällets
midt arbeta fram ett nytt och båttre samhälle, kan därför ej heller
taga Belgien som ett efterföljansvärdt exempel.
I Tyskland, där handtverkarnes kooperativa organisationer —
folkbanker, råvaruföreningar m. m. — nått den relativt största
utvecklingen, och där industriarbetarnes företag först på senare år blifvit
af större betydelse, har en bestämd brytning mellan den
borgerligt-konservativa och den arbe tarradi kala kooperativa riktningen uppstått.
Den socialistiska arbetarrörelsen har länge stött mycket främmande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
