Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
stället besjunger naturen omkring sig, som han ser den under sitt
arbete utomhus eller när han tidigt om morgonen träder över
tröskeln till sin stuga. Här förmår han skapa små strofer, som äro
verkligt friska och fagra i sin enkla klang och som stundom
överraska genom synens och uttryckets nyhet. Ett sådant litet prov
på älskvärd och intim konst ger dikten »En risa i såningen» med
sitt anslag av bondepraktika:
Rätt tid det är att ut och så,
när spindelväven glindrar
som spunnet gull på kakor grå
och gärdesglindret tindrar.
Och »Septembervisa» har ett par strofer sådana soin dessa:
Högt plöjer en bil av tranor
med taktfasta vingeslag
de klara stiglösa banor
i sol och septemberdag.
O. finge med er jag följa
som en i er stolta plog
över land ocli blånande bölja
till Söderns pinieskog!
Det är att lägga märke till liur osökt här bildspråket växer
upp ur poetens egen miljö.
Av betydligt större intresse såväl som ande och skald är Léon
Larsson, vars valda dikter säkerligen giva en god bild av sin
upphovsmans utvecklingsstadier. Ty dylika kan man utan tvivel vid
ett studium av hela hans produktion särskilja och redan ur detta
lilla häfte tillåter jag mig uppställa den förmodan att »Parians
son» är en av de äldsta, kring vilka de övriga så småningom
grupperat sig.
Åtminstone ger den i liela sin skakande realism själva den
dunkla grunden, ur vilken hela denna manliga och taktfasta
diktning skjutit upp, och hur förbleknar inte vid sidan av denna
självupplevda seger en belt och hållet motsvarande artistiskt glansfull
monolog sådan som Jemperios’ i det lilla dramat med samma namn
av Sven Lidman. Dikten, liksom bela skriftställarskapet brinner
däremot av den yppersta proletärpoesi den nyare litteraturen äger,
Morris Rosenfelds »Lieder des getto». Vad som gör alla dessa
sånger om fattigdomens och det tunga arbetets enformiga elände,
om driften att kasta av sig allt ok ocli riva ned de rika och
fosterland och gud i samma tag, det är en elementär livslängtan och
lusten att få vara människa och individ i stället för vingen i en
jättekvarn.
Besläktade med »Parians son» äro alla de dikter, samlade under
avdelningen »Ur djupet», där man hör en kör av suckan ocli dova
förbannelser stiga upp som från botten av en jättegryta och ett
sannskyldigt inferno.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
