Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
Det ojämförligt största antalet brott dessa kvinnor begå är
således stöld. Merendels äga dessa stölder rum på något s. k.
partiliotell. Då helt säkert i många fall den bestulne — kvinnans
kund för tillfället — ej anmäler stölden för polisen, har man all
anledning att antaga, att stölder av ifrågavarande art äro långt
vanligare, än vad anteckningarna i milan utvisa.
Det är sålunda tydligt, att den höga brottsligheten lios de
inskrivna kvinnorna är av en alldeles särskild art och att densamma
står i det’ närmaste samband med kvinnornas olyckliga »närings-
fån8*’ E. .T. Johansson.
Socialpolitik vid 1908 års riksdag.
ni.
Försäkringsfrågor.
I agen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i
arbete den 5 juli 1901 är som bekant grundad på principen
om ersåttningsplikt för arbetsgivare och till sin omfattning
begränsad till utövare av allenast vissa i lagens 2 § uppräknade yrken.
En ändring i denna lag i syfte att skyldighet att utgiva
olycksfallsersättning skulle åligga var och en, som läte en annan för
sig mot kontant betalning eller annan överenskommen ersättning
utföra arbete, vilket icke vore allenast av tillfällig natur, har
påyrkats av friherre A. T. Adelsvärd. Bland de yrken, inom vilka
arbetare voro berättigade till dylik ersättning, saknades bl. a.
jordbruk, hantverkerier och det slag av arbetare, som i dagligt tal
benämndes tjänstefolk. Hade principen om olycksfallsersättning en
gång blivit av det allmänna rättsmedvetandet erkänd och genom
lagstiftning tillämpad, funnes ej något logiskt skäl att vissa arbetare
kunna komma i åtnjutande av det skydd, den beredde, men andra
icke. Det vore ringa tröst för den arbetare, som genom olycksfall
skadades, att inom hans yrke jämförelsevis få olycksfall brukade
inträffa. För den skadade vore olyckan och förlusten densamma
— han måtte tillhöra det ena eller andra yrket. Olikheten i risken
inom olika yrken hade betydelse endast för försäkringskostnaden,
icke för individen, som med större eller mindre sannolikhet vore
utsatt för olycksfall. Än starkare fölle oegentligheten i ögonen,
om man betänkte, att den arbetare, som ena dagen utförde sitt
yrke hos hantverkaren, den andra dagen hos fabriksidkaren, i
senare fallet hade rätt till olycksfallsförsäkring, men icke i det förra.
Arbetsgivaren inom jordbruket hade en direkt anledning att
själv önska lagens utsträckning till även jord braksarbetaren. Sedan
arbetarnes lönerörelse från industrien nu även spritt sig till
jordbruket, där på grund av denna närings mindre goda ekonomiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
