Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•234
synes det mig, en sådan slutsats. Jag erinrar med avseende på
sakens principiella sida oin vad som i detta avseende anfördes inom
högsta domstolen vid behandlingen av det för svenska riksdagen
1905 framlagda strejklagsförslaget. Justitierådet Silverstolpe
framhöll, att om man utginge från den förutsättningen — som endast
i de tre nyssnämda länderna finnes — att redan själva brytandet
av arbetsavtalet är en straffbar rättskränkning, så bleve den fara
eller skada, som genom avtalsbrottet uppstått, endast en
omständighet ägnad att åt detta straffbara avtalsbrott giva en särskilt
svårare karaktär. Här vore det alltså även vid allmänfara avtalsbrottet,
som skulle straffas, och allmänfaran bleve endast på sin höjd en
straffskärpningsgrund. Men då regeln är motsatsen, eller att
brytandet av arbetsavtal som sådant endast medför civilrättslig påföljd,
borde straffet vid allmänfarlig arbetsinställelse ådömas, »icke därför
att arbetet utan laga skål övergivits, utan därför att övergivandet
skett under likgiltighet för den fara eller skada, som därigenom
vållats eller kunnat vållas.»
Fråga skulle visserligen kunna uppstå, om icke i detta
avseende någon skillnad måste göras mellan de tvänne ganska tydligt
åtskilda slag av »allmänfarliga arbetsinställelser», som i de olika
lagarne och lagförslagen åsyftas. Det gäller å ena sidan en
väsentligen ny typ av straffbart vållande av skada mot person eller
mot egendom, den som möjliggjorts i och genom arbetsinställelsen
såsom plötslig massföreteelse — och det var endast detta som i nyss
anförda yttrande inom högsta domstolen avsågs — samt å andra
sidan den allmänfara, som uppstår genom arbetsinställelser av
personer i allmän tjänst (statens, kommunernas, offentligen
koncessio-nerade kommunikationsverks o. s. v.). I sistnämda fall anses ju
allmänfaran på grund av detta arbetes natur uppenbarligen över
allt föreligga direkt redan genom själva arbetsinställelsen, även om
skada måhända faktiskt ej inträtt i samma mening som nyss
avsetts. Det, som konstituerar brottsligheten, måste emellertid även
i detta fall vara den omständigheten, att arbetet övergivits trots den
med en sådan åtgärd förenade allmänfaran. Att det därjämte i regel
erfordras för straffbarhet, att övergivandet av arbetet skett under
avtalsbrott, vare sig det är fråga om alhnänfara av ena eller andra
slaget, kan icke betyda, att det är avtalsbrottet som straffas.
Avtalsbrottet i och för sig föranleder icke kriminellt ansvar, men man
har ju i allmänhet ansett rimligt att kräva det såsom ett villkor
för straffbarheten, ett villkor, som i själva verket högst väsentligt
inskränker antalet av de tänkbara fall, i vilka vållandet av skada eller
allmänfara genom arbetsinställelse kunde straffbeläggas. Den franska
strafflagen har ju, såsom av förf:s redogörelse framgår, icke
uppställt detta villkor för kriminellt ansvar i förevarande avseende, när
det gäller offentligt arbete, utan stadgar straff för de statstjänare,
som efter samråd begära avsked i ändamål att därigenom hindra
eller uppskjuta fullgörandet av någon statens verksamhet. Att det
här tydligen varit den offentligrättsliga synpunkten, som varit av-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
