Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
295
kommitté 1900 och åter en underhuskommitté 1903. Alla uttalade
de sig till förmån för ålderdomspensionen i en eller annan form.
Alla dessa undersökningar uppställde också bland annat såsom
faktum att armod i ålderdomen endast i de fåtaligaste fallen hade
personliga orsaker (lättja, dryckenskap, sjukdom etc.) och att även
personer, som hela sitt liv förhållit sig tadellöst, utan personlig
för-skylian under ålderdomen bli hänvisade till fattighjälp.
I sitt inledningstal förklarade Asquitli, att regeringen
underkastat ärendet en omsorgsfull granskning på grundvalen av
föregående kommittéutredningar samt nyare undersökningar om
åtgärder som vidtagits i England och i utlandet. Det första resultatet
härav hade varit att alla pensions- och försäkringsplaner,
omfattande bidrag från pensions- eller försäkringstagarne själva uteslutits.
Genom att binda understödet vid sådana bidrag nåddes icke de
mest behövande, och en tvångsförsäkring, som då skulle bli nödig
i likhet med Tysklands, vore omöjlig att genomföra i England, som
saknade det härför nödiga maskineriet. Dessutom skulle det dröja
tjugo år eller mera, innan ett sådant system kunde börja fullt
arbeta. Den praktiska politikens krav samt sociala och ekonomiska
förhållanden i England inneslöte icke förutsättningarne för ett
sådant tvångsbidragssystem. Vidare hade man kommit till den
slutsatsen, att en verksam hjälp åt behövande åldringar borde lämnas
som pension och bli en fråga mellan staten och pensionären, samt
att staten ensam borde åtaga sig pensionsbördan. Såsom villkor
för rätt till pension hade beslutits 70 års åldersminimum, högst 10
shillings veckoinkomst från andra källor, engelsk nationalitet,
fångars, svagsintas etc. uteslutning, samt att pensionskrävaren icke
vore i åtnjutande av fattighjälp. Det hade inom regeringen
särskilt betonats, att pensionsrätten icke skulle bero av några
nedsättande undersökningar rörande sökandenas karaktär, av deras
förtid och deras uppförande, utan väsentligen av deras ställning
vid pensionsansökningstiden. Ett undantag måste dock göras för
personer, som under viss tid före ansökningen straffats för svårare
brott, desertation e. d. Pensionen skulle bli 18 pund om året
(5 shilling i, veckan) med begränsning till 19Vä pund för
sammanboende gift par. Regeringen hade även övervägt frågan om en
glidande skala, vilken skulle aflägsna sådana orättvisor som deri,
att en person ined en inkomst av exempelvis 9 sh. 18 pence skulle
vara pensionsberättigad, medan den som hade ett par pence mera
skulle uteslutas från pensionsrätt.
Sedan dess har pensionsförslaget vidlyftigt diskuterats i
underhuset, först allmänt under andra läsningen och därefter, sedan denna
beslutats, i detalj i av hela underhuset bestående utskott. De
gammalkonservativa, de torymän som återstå i det konservativa
partiet, ha bekämpat detsamma såsom införande socialistiska principer,
på ett samhällsruinerande sätt omvälvande statens ställning till
individen. De nykonservativa, tullvännerna, återigen, som energiskt
upptagit ålderdomspensionsfrågan på sitt program, ha instämt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
