Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398
några fä år före sin utnämning till ordinarie häradshövding, en
befordran, som i de flesta fall når honom först efter fyllda 40 år.
På hovrättsbanan torde befordran till ordinarie tjänst kunna
påräknas vid en tidigare tidpunkt, men dels äro fordringarna på
kunskaper och arbetsförmåga här större och dels äro en assessors
inkomster vida mindre lysande än en ordinarie häradshövdings.
Att redogöra för de löneförmåner, som notarienia åtnjuta före
och under utövningen av sin domareverksamhet, stöter på ganska
stora svårigheter. Redan ovan liar berörts, att staten åtminstone
ej genom några direkta anslag ansett sig böra bidraga. Det är
således varje häradshövdings ensak att bestämma den lön, som hans
biträden i domareverksamheten kunna påräkna. Att de överhuvud
taget böra hava någon ersättning alls har visserligen understundom,
förr dock mera än nu, satts i fråga. Deras arbete torde dock
numera allmänt erkännas vara av den betydelse, att det är
nödvändigt för rättsskipningens jämna gång. Redan i nu gällande
lönereglering (av år 1873) för häradshövdingarna har det också antytts,
att någon lön borde beredas de under dem arbetande juridiska
biträdena. Vid beräkningen av den del av häradshövdingarnas
löneförmåner, som benämnes bidrag till förvaltningskostnaderna,
anslogs nämligen ett belopp, olika i olika domsagor, men i varje
fall synnerligen obetydligt, till lön åt notarier. Någon skyldighet
för häradshöfdingen att jämväl utgiva detta belopp till dem, det
vederborde, stadgades dock ej; man antog endast, att
häradshövdingen sannolikt måste få vidkännas minst denna utgift. Att en
sådan löneanordning var ohållbar, visade den senare utvecklingen.
Långt tidigare skulle följderna av detta system hava visat sig, om
ej statstjänsten genom sitt höga sociala anseende visat sig utöva
en stark dragning. Tidvis har tillströmningen till domarebanan
varit så stor, att notarierna endast för äran att få utöva statens
domareverksamhet måst erlägga betalning till sina närmaste förmän.
Dessa tider äro dock förbi. Nu kan notarien åtminstone efter ett
eller ett par års tjänstgöring beräkna att få en om ock ringa
ersättning för sitt arbete. Det nära personliga förhållandet mellan
häradshövdingen och hans notarie, som blivit en följd av att den
förre på vissa håll är bosatt ute på landet, där svårigheterna att
på nära håll få kost och logi äro ganska avsevärda, har föranlett,
att notariens förmåner ofta utgå in natura i form av fri bostad
eller fri kost eller kanske bådadera. Emellanåt kan han påräkna
att under de tider, han såsom t. f. häradshövding vikarierar för
sin chef, dessutom erhålla ett kontant belopp, varierande mellan
25 och 100 kronor i månaden. Först efter långvarigt arbete på
domarebanan torde han kunna påräkna en höjning i detta belopp,
men ännu vid 35 à 40 års ålder får han i de flesta fall nöja sig
med en ersättning av 150 à 200 kronor i månaden, därest han ej
lyckas erhålla något vakans- eller riksdagsmannaförordnande, varom
ovan ordats. I ganska många domsagor utger dock
häradshövdingen ännu icke i någon som helst form ersättning till sitt biträde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
