Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404
Allt vidsträcktare konfliktperspektiv öppna sig; och det kan
redan i denna stund förutsägas, att kollektivavtalet icke kommer
att spela den roll för arbetsfreden, som man trott sig berättigad
antaga. Arbetsgivarne räkna uppenbarligen icke längre därmed för
denna uppgift på samma sätt, som ännu för några år sedan. Vad
de räkna med är i första rummet makten av deras egna
organisationer och i andra rummet, fastän mera obestämt, möjligheten av
en lagstiftning, som skulle kunna råda bot på osäkerhetstillståndet.
Arbetarnes målsmän ha i det längsta hållit på kollektivavtalet även
såsom fredsgaranti, men fronderiet inom deras egna led just på
denna punkt har berövat dem auktoriteten för en sådan
uppfattning. Från båda hållen har man emellertid visat föga tilltro till
en offentligen framkastad tanke på att eftersträva samma
giltighetstid för alla av en arbetsgivareorganisation slutna kollektivavtal
såsom botemedel mot lockouter under avtalstiden.
Det skall förr eller senare bli nödvändigt, att man söker
garantierna för arbetsfreden annorstädes än i kollektivavtalen. Dessa
avtal förlora visserligen därigenom en del av sin hittillsvarande
betydelse, men deras väsentliga uppgift, som är att låta arbetarne
sammanslutna och med makten av sin sammanslutning deltaga i
bestämmandet av arbetsvillkoren, blir alltid kvar. Freden på
arbetsmarknaden måste tryggas genom särskilda överenskommelser
angående arbetstvisters behandling, gällande mellan en
arbetsgivar-nes och en arbetarnes centralorganisation. Bestämmelser häroni
finnas redan i de s. k. riksavtalen inom åtskilliga svenska
industrier, men då arbetsfreden kan hotas av ett gemensamt
uppträdande från centrala arbetsgivare- eller arbetareorganisationer,
omfattande ett flertal yrken, måste också förhandlingsordningarne
centraliseras.
I de fall då arbetsinställelse enligt en sådan överenskommen
förhandlingsordning skulle kunna inträda såsom yttersta maktmedel,
så vore lockouten eller strejken formellt sanktionerad genom en
över alla kollektivavtal .stående lag, ett slags grundlag inom
arbetsrätten med grundlagens erkända företräde framför andra lagar.
Kollektivavtalen finge (få ej längre uppgiften att skydda mot
arbetsinställelser, utan denna uppgift tillkomme då, så långt möjligt vore,
den allmänt överenskomna förhandlingsordningen rörande
arbets-tvister.
Detta är icke möjligt under nuvarande
organisationsförhållanden, i synnerhet på arbetaresidan. Man har ock där börjat inse
det ohållbara under alla omständigheter i en lokal
självbestäm-ningsrätt, som när som hälst kan äventyra arbetsfreden i hela
Landet. Eftersom det i alla händelser blir allt mera omöjligt att
lokalt begränsa arbetskonflikterna, måste avgörandet om krig och
fred också flyttas från de lokala organisationerna till de centrala.
Som det nu är, sakna dessa senare på arbetaresidan den
erforderliga makten och auktoriteten. Valda på den demokratiska grund-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
