Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
403
lektivavtal inom de till arbetsgivareorganisationen anslutna yrkena, och
en lockout under dessa avtals löpande giltighetstid arrangeras av
arbetsgivareföreningen på grund av en arbetstvist vid nägot enskilt företag: så
kan det visserligen icke strängt taget sägas, att härigenom framkallas
några avtalsbrott, ifall lockouten icke avser framtvingandet av ändrade
arbetsvillkor. Men på detta sätt ges dock en hård stöt åt den till fördel
för arbetsfreden hittills övervägande uppfattningen, att kollektivavtalen
faktiskt böra skydda mot arbetsinställelse under sin giltighetstid, och på
arbetsgivaresidan visar sig ock en tendens att icke vilja i dessa avtal
inrymma någon kategorisk bestämmelse mot strejk eller lockout.
Farhågorna ha sedan besannats. Det liar under den stora
byggnadslockouten i år icke varit lätt att få arbetare vid en mängd
arbetsplatser, där alls ingen tvist fanns, att inse, varför
arbetsgivaren skulle ha rätt att, oberoende av gällande kollektivavtal,
utestänga dem från arbetet. Och då Malmökonflikten utbröt, anfördes
genast från socialdemokratiskt liåll, att om också arbetarne här
gjort sig skyldiga till avtalsbrott, så låge ansvaret härför delvis
på arbetsgivareorganisationernas taktik, varigenom respekten för de
kollektiva avtalen såsom skydd mot arbetsinställelser hade minskats.
Argumentet var så till vida missvisande, som Malmöstrejkens
karaktär av avtalsbrott berodde på det överenskomna kategoriska
förbudet mot arbetsinställelse, en föreskrift som i allmänhet saknas
i de industriella kollektivavtalen. Att arbetsgivareorganisationerna
emellertid medverkat till att beröva kollektivavtalet dess förmåga
att garantera freden för viss tid, framgår otvivelaktigt av det
an-anförda, och det är icke så lätt att beräkna de psykologiska
verkningarne härav inom den organiserade arbetarevärlden.
Den synbara utgångspunkten för här ifrågavarande utveckling
torde ha varit uppgörelsen i början av år 1907 mellan Svenska
arbetsgivareföreningen och fackföreningarnes landsorganisation efter
den stora striden om arbetsgivarens rätt att leda och fördela
arbetet, antaga och avskeda arbetare m. m. Samtidigt med, att man
lyckades överenskomma oin vissa bestämmelser i detta avseende
såväl som om föreningsrätten, avgåvo både arbetsgivarnes och
arbetarnes ombud förklaringar till protokollet, varigenom de förra
förbehöllo åt svenska arbetsgivareföreningen att, oberoende av löpande
kollektivavtal, göra lockout, då den anser någon enskild strid
påkalla sådan utvidgning. Arbetareoinbuden synas icke vid detta
tillfälle ha uttryckligen fastslagit, att deras organisationer i så fall
måste ha samma rätt att efter behag anställa sympatistrejker under
avtalstiden, utan man fäste sig som vanligt mest vid
strejkbrytare-frågan och sade ifrån, att det icke borde betraktas som avtalsbrott
att vägra arbeta tillsammans med strejkbrytare. Men det faller av
sig självt, att arbetareorganisationerna under alla förhållanden kräva
samma rättigheter med avseende på sympatistrejken, som
nrbcts-givarne göra på lockouten. Förgäves skulle man försöka fä
fackförbunden och deras avdelningar att gentemot lockouten ställa
endast den lokala strejken såsom legitimt maktmedel.
Social Tidskrift. 27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
