Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446
det handlande, som närmar oss något enda steg till våra drömmars
värld!
Men när de s. k. verkliglieterna hindra oss i detta handlande
utåt, då är det — eller borde det vara — var räddning frän förtvivlan
över den ohanterliga »verkligheten» att ett område finnes, där vi
oavlåtligt kunna arbeta för framtiden; ja, att detta arbete i själva
verket är det väsentligaste av allt framtidsdanaiule arbete! Detta
område är vår egen själ.
VIII.
Att denna självkultur försummas, är den djupaste orsaken till
att en stor tidsrörelse ofta får sä ringa följder; att den blir
verkningslös långt innan den avsatt sitt idéinnehåll i seder och lagar.
Dess anhängare hava varit för smà för tanken, den har ingen
verklighet ägt inom dem själva och har därför icke haft någon makt
att djupgående omdana verkligheten.
Ja, när denna »verklighet» står som en jättevåg framför dem,
då affalla tankens förkunnare flockvis. Och det linnes t. o. m.
diktare, som trösta dem med att avfallet är oundvikligt:
»du faller dock av, som vi gjorde alla,
om ock ditt märke du tar på en stjärna.
Ty himlens stjärnor ju också falla.»
Vi veta att denna tanke är lika osann som bilden. Ty
himlens stjärnor falla icke, och den, som ej kan hålla rätt kurs, har
tagit sitt märke på andra, lägre ljus än stjärnornas!
Förgås må man, falla av aldrig!
Den trösterika sanningen har en annan diktare-konstnär
uttryckt, när han danat en relief där människosläktet — unga och
gamla, starka och svaga, män och kvinnor, ensamma och
sammanslutna — sträcker sig upp mot stjärnorna, stjärnorna, dem alla dessa
längtande händer stundom nästan beröra. Oföränderligt stöta dock
händerna mot »begränsningens linje», som skiljer dein från de
stjärnbilder, vilka deras längtan evigt söker men aldrig når.
Lyckligtvis. Ty då upphörde jtt vår längtan. Och vår längtan
är vår själs andhämtning, dess liv. Den, som vare sig genom
arten av sin samverkan eller arten av sin självkultur, mister
kraften i denna sin längtan utöver sig själv, ban brukar ingendera
till sin uppbyggelse. Och en sådan människas verk blir intet
väsentligt värde för det bela. Endast genom att vår längtan lever,
växer och stiger med en allt renare eld mot allt högre mål, närma
vi oss själva och vårt släkte till den skönare framtid, som vi och
många släkten efter oss endast kunna skymta liksom genom ett
dunkelt glas, men som — tack vare vår och alla tidigare och många
följande släktleds längtan och möda — ett släkte slutligen skall
skada, ej längre som i ett dunkelt glas, utan ansikte mot ansikte.
Ellen Key.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
