Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•541
Nu föreliggande berättelse, vilken utarbetats av biträdande förste
aktuarien, d:r Theofil Andersson, gör genom sin utförlighet, reda
och överskådlighet ett synnerligen tilltalande och vederhäftigt
intryck. Den ger med sin mångsidiga behandling av de omkring
15,000 olycksfall, vilka under 1906 inträffade i anmälningsskyldiga
industrier — de flesta yrken, utom jordbruk, sjöfart och handel,
tillhöra denna kategori — en rik och belysande bild av
olycksfallens fördelning mellan åldrar och kön, orter och yrken, av deras
anledningar och påföljd, av de skadades försäkring o. s. v. Här
rullas upp för oss, i siffror och lugna ord, en åskådlig illustration
till en av de mest beklämmande företeelserna i kroppsarbetarens
liv: den ständigt överhängande faran för att få sin arbetskraft
nedsatt eller förstörd och därmed sin förvärvsförmåga, grundvalen för
sin ekonomiska existens, rubbad av orsaker som ligga helt eller så
gott som helt och hållet utanför hans egen förmåga att reglera.
Visst har ju staten på detta område i allmänhet ganska tidigt
insett sin plikt och trätt fram till arbetarens hjälp både med
föreskrifter åt arbetsgivaren att förse sina maskiner med så goda
skyddsanordningar som möjligt och med försök att trygga arbetarens
existens, sedan olycksfallet likväl inträffat. Men det tekniska
skyddet har aldrig kunnat bli så fulländat att icke olycksfaran alltjämt
hotar — inom många yrken kan det ju för övrigt knappast bli tal
om något tekniskt skydd alls — och den penningersättning den
skadade har att fordra av staten eller av sin arbetsgivare blir oftast
endast ett surrogat för en lön, som den fullt arbetsföre skulle ha
förtjänat två- och tredubbel.
De lagar, vilka hos oss söka att råda bot för hithörande
missförhållanden — yrkesfarelagen och olycksfallsersättningslagen — ha
lika litet som sina motstycken i andra länder lyckats avföra
olycksfallsfrågan från dagordningen. Och med lagar skall det nog aldrig
lyckas. Även om man genom en revision av vår yrkesfarelag, vilken
som bekant f. n. pågår och vilken just under den senaste tiden
inträffade olycksfall inom den norrländske yrkesinspektörens distrikt
visat vara i vissa huvuddetaljer synnerligen trängande, lyckas nå
fram till ett skarpare kringskärande av arbetsgivarens
ansvarslöshet, så skola troligen olycksfallens antal ej i någon väsentlig grad
minskas blott under trycket av en fastare lag. Vad lagstiftaren
på detta område bäst och gagnerikast kan verka är att i vidaste
utsträckning söka trygga alla för olycksfall utsatta arbetares rätt
till ersättning, så att varje arbetare kan vara viss om att när han
skadas under utövande av sitt yrke, så äger han full garanti för
att icke blott alltid utfå penningeunderstöd utan ock för att detta
blir tillräckligt för hans uppehälle. I det fallet brister som bekant
vår lagstiftning ännu i de flesta stycken — vår
olycksfallsersätt-ningslag är en bland dem av våra sociala lagar, som tarvar den
grundligaste ocli snaraste revisionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
