Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
542
2.
Ett av de intressantaste kapitlen i den här ovan nämda
statistiska redogörelsen är det, som behandlar frågan om olycksfallens
fördelning efter veckodagar och klockslag. Det har varit ett
spörsmål som dryftats även i en del andra länders statistik av
motsvarande slag — Tysklands, Nederländernas och Finlands — och det
har varit av verklig betydelse att få det upptaget även hos oss.
Det liar ju nämligen varit en ofta hörd och även offentligen med
både intresse och talang förfäktad åsikt, att ett nära och lätt
påvisbart sammanhang skulle förefinnas mellan olycksfallens antal och
den dag eller den timme, vid vilken de inträffat. Man har för
Sveriges vidkommande t. o. m. gjort upp en specialstatistik för ett
visst industriområde och med ledning av där funna siffror ansett
sig äga ett gott stöd för en teori av bestämd formulering och
innebörd. Denna teori vill förfäkta ett visst sammanhang mellan
arbetsdagarnes och arbetstimmarnes antal samt olycksfallsfrekvensen.
Huvudtesen är: en stark ackumulation av olycksfallen kan påvisas
dels under veckans sista dagar, särskilt lördagen samt dels för varje
arbetsdag sedan arbetstiden varat mer än fyra timmar i sträck;
således är en betydande del av olycksfallen framkallad av
trötthet på grimd av en för lång arbetstid och således bör denna
förkortas. 1
Den statistik, som anföres till stöd för dessa satser, synes
verkligen bevisa åtskilligt av dessa märkliga och för övrigt skenbart
nog så sannolika satser. Men bevisningen är icke utan luckor.
Det förhåller sig visserligen så, att den kurva, som angiver antalet
under de olika veckodagarne inträffade olycksfall, har två
kulminationspunkten den ena på måndag och den andra på lördag samt
en lägsta punkt på torsdag. Måndagens liöga siffra förklaras med
den efter helgen av flere orsaker framkallade arbetsovanan samt
den med igångsättandet av vissa maskiner förbundna faran. På
torsdagen skulle vanan vid arbetet vara störst och tröttheten ännu
frånvarande: därav den dagens ovanligt gynnsamma siffra. Sedan
kommer en stegring under fredagen och så springer kurvan högt
upp under lördagen, betydligt över måndagens högpunkt. Men, och
det är detta som inbjuder till fundering, detta språng vinnes
endast genom konstruktion, ty i själva verket är lördagens siffra i
tabellen lägre än fredagens och icke så särskilt mycket högre ån
torsdagens. Nu anser man sig emellertid böra taga hänsyn till den
omständigheten, att arbetstiden på lördagen är kortare än på övriga
dagar, vadan man för att få likvärdighet med alla dagars siffror
bör höja lördagens. Mot denna argumentation torde häller ingen
invändning kunna göras. Frågan gäller endast hur mycket
lördagens siffra bör höjas. För att kunna bedöma detta skulle en ut-
1 Se t. ex. Th. Furst, Normalarbetsdag och arbetareskvdd, denna
tidskrift, årg. 1908, h. 5, ss 210—215.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
