Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•568
hövliga på grund av rådande
förhållanden, ställa uppenbarligen
kon-traktstagaren till virkesägaren och
till huggarne i en ställning, som alls
icke är den självständiga
arbetsgivarens, ej ens den kontraktsbundne
entreprenörens-leverantörens utan
snarare i allt väsentligt liknar den
lägre arbetsförmanneus beroende
ställning.
Då nu ersättningslagen stadgar
ersättningsskyldighet för
arbetsgivaren och skadeståndsrätt för
arbetsförmän och arbetare, svnes det
vara ganska tydligt att
kontraktsta-ganie såsom till sin verksamhet
varande basar (arbetsförmän) och
icke i egentlig mening självständiga
arbetsgivare gent emot vare sig
huggare eller virkesägare, icke
rätteligen kunna vara ersättningsskyldiga.
Då emellertid i denna fråga
stridiga åsikter råda, torde det vara av
behovet påkallat att förtydliga eller
i fall av behov Andra riu gilllande
6Vsättningslag i hflr antydd riktning.
Förutom ovan angivna skäl av
mera formell natur tala även andra
förhållanden för en sådan åtgärd.
Bland dessa må anföras:
1) huggarnes och
körarnes-kon-traktstagames behov av hjälp vid
nedsättning av förvärvsförmågan på
grund av olycksfall:
2) körarnes-kon traktstagames
svårighet att, därest skadeståndsplikt
ålades dem, fullgöra sådan
skyldighet. D. v. s. det skulle ej sällan
(kanske i regel) inträtfa att,
ehuruväl köraren vore ersättningsskyldig,
den skadade bleve utan ersättning,
enär inga medel till ersättnings
utbetalande funnes:
3) att, ett flertal virkesägare
(bolag) — i synnerhet vid
Ångerman-älven — både anmäla (genom sina
skogsförvaltningar) olycksfallen och
betala ersättning åt de skadade.
På de grunder jag i det
föregående sökt framställa, anser jag att
ersättningsskyldigheten och
anmälningsskyldigheten för olycksfall i
skogsarbete bör åligga virkesägame.
Som bekant har samma åsikt,
ehnra med stöd av andra skäl än
de här anförda, uttalats av norska
riksföi-säkringsanstalten redan 1896.
Till lättande av ersättningsplikten
bör enligt min mening
försäkriwjs-skyldighet in föran
Kapsägarne och de
minderåriga. (ienom i dagarne
expedierat beslut har länsstyrelsen i
Jämtlands län i enlighet med
yrkesinspektörens framställning meddelat
förbud för användande inom länet
av minderåriga till visst arbete vid
kapsågar. Beslut av samma
innebörd hade förut fattats av
länsstyrelserna i Västernorrlands samt
Norrbottens län, men hade av
sågverksägare samt en del arlietare
överklagats hos K. M:t. Regeringen
lämnade emellertid besvären utan
avseende.
Härmed kan en långvarig och seg
strid om en betydelsefull
skyddsåtgärd betraktas såsom tillsvidare på
ett lyckligt sätt avslutad. För
frågans innebörd och förhistoria ha vi
utförligt redogort i årets
februarihäfte, till vilken framställning vi nu
hänvisa, (ienom den utgång tvisten
nu fått har det lyckats
yrkesinspektör Forsberg att på ett målmedvetet
sätt hävda skyddsföreskrifters
till-lämpande i ett fall, där lagen icke
givit några tydliga direktiv, men ett
förtydligande och kompletterande
genom administrativt jngripande
varit synnerligen väl motiverat och
av-behovet påkallat. Det är troligt
och önskvärt, att i den revision som
vrkesfarelagen f. n. genomgår, den
laglucka, som de norrländska
händelserna påvisat, skall beaktas och
täckas av en formulering, som
hädanefter icke lämnar rum för någon
tvetolkning.
Det tf/ska lagförslaget om
ar-betskamrar (jfr Social Tidskrift
1908, h. 4, ss. 149—155) har nu
slutbehandlats av förbundsrådet och
förelagts riksdagen. Det har genomgått
väsentliga förändringar, vilka i
allmänhet äro att hälsa som
förbättringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
