Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•572
Emellertid har
appellationsdom-stolen i dagarne fällt ett utslag,
varigenom dessa uttaxeringar
förklarats lagstridiga och följaktligen
förbjudas. Den fackföreningskassör,
som hädanefter lämnar ut något be
lopp till arvode ät en
underhusledamot av arbetarepartiet eller till
betalande av hans valkostnader, gör
detta på egen risk; ifall någon
medlem av föreningen opponerar sig,
blir kassören tvungen att ersätta
beloppet ur sin egen kassa.
Utslaget har nämligen genast trätt i kraft,
utan inväntande av vad den högsta
domstolen i dylika ärenden kommer
att säga. Denna högsta domstol är
överhusets domare-avdelning.
Appellationsdomstolen fällde sitt
utslag i ett mål väckt av
minoriteten inom en filial i Walthamston
av det stora
järnvägsmannaförbundet. Filialens sekreterare, hr
Osborne, överklagade ett
förbundsbeslut att i stadgarne av 1906 insätta
en paragraf om uttaxering av medel,
varmed skulle befrämjas val av
underhusledamöter, som skulle vara
»ansvariga inför och betalta av
förbundet» och erhålla ett årligt arvode
av 4,500 kr. pius resekostnader. För
att bli uppställd som förbundets
kandidat erfordrades att skriftligen
förbinda sig att xacceptera
arbetarpartiets regler och underkasta sig
dess inpiskare».
De tre medlemmarne av
appella-tionsrätten, hrr Cozens-Hardy,
ordförande, Fletcher-Moulton och
Far-well, ha var för sig motiverat
utslaget.
Dessa äro karaktäristiska nog och
refereras därför här i korthet.
Ordföranden bo tonar den fackliga
begränsningen av syftet med en
fackförening, en trade union, och
framhåller, att fackföreningarna icke
kunna på egen hand ändra sina
stadgar och ursprungliga uppgifter
med bibehållande av sina privilegier.
Han betonar också, att
fackföreningania äro sammansatta av personer
med olika politiska åsikter; det
vore orätt att tvinga en minoritet
att med pänningbidrag understödja
politiska åsikter, som den bestämt
ogillar, ocli detta med risk att bli
utkörd ur fackföreningen och
avstängas från arbetstillfällena.
Domaren Fletcher-Moulton anser,
att en fackförening icke kan lagligen
ägna sig åt politisk agitation, och
han förklarar också, att beslutet
att binda arbetarerepresentanternas
handlingsfrihet i parlamentet är
lag-stridigt, ty folkrepresentanten får
icke vara bunden av något annat
än sitt eget samvete och sin tanke
om vad landets bästa kräver; att
betala honom för att han skall rösta
i en viss. riktning är lika olagligt
vare sig den betalande är en enskild
person eller en förening.
Domaren Farwell anser, att om
en fackförenings majoritet skulle få
tvinga minoriteten till politisk
propaganda i en viss riktning, genom
pänningbidrag eller annorlunda, så
skulle en törstig majoritet också ha
rätt att tvinga absolutisterna inom
en förening att bidraga till
förvärvande av utskänkningsrätt. Valets
frihet är hörnstenen för ett
representativt styrelsesätt; vaije tvång,
andligt eller materiellt, som nödgar
en person att lämna bidrag till en
representant, vars åsikter och
handlingssätt han ogillar, strider mot
frihetens grundsatser. Likaså med
ett på arvodet grundat tvång för en
folkrepresentant att rösta på visst
sätt; tjänst är tjänst, vare sig den
betalas pr månad eller för varje
uträttat ärende.
Tills vidare måste arbetarepartiet
i England nu skaffa arvoden åt sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
