AGON AGMA, förk. för ^-American Guild of Musical Artists, Inc. Agnus De'i [a'n®nus], lat., Guds lamm, inledningsorden till en körsång, tillhörande ordinariet i den romerska högmässan. Den infördes trol. av påven Ser-gius I (d. 701) från bysantinsk till romersk liturgi. Motsvarigheten till Agnus Dei i svensk mässa är en församlingssång med inledningsorden O, Guds lamm. Påven Sergius var av grekisk härkomst, och vid sin överflyttning till Rom saknade han i den romerska mässan den i bysantinsk liturgi brukliga sången under brödsbrytelsen. Denna benämndes i grekiska liturgier »Lammets slaktande» och det konsakrerade nattvardsbrödet »Lamm». Detta har ansetts vara förklaringen till att Sergius införde Agnus Dei som sång under brödsbrytelsen. I övriga orientaliska liturgier förekommer Agnus Dei ej under mässan. Den latinska texten lyder Agnus Dei, qui tollis peccata mundi (Guds lamm, som borttager världens synder). Till denna text, vars begynnelseord voro bekanta för församlingen från ->Laudamus, lades acklamationen Misere-re nobis (förbarma Dig över oss). Fr. o. m. 1100-talet utbyttes den sista acklamationen mot Dona nobis pacem (giv oss frid), trol. för att betona sambandet med fridshälsningen (Pax). I dödsmässor lyder sista ledet Dona eis requiem (giv dem ro). Urspr. sjöngs Agnus Dei ett obestämt antal gånger allt efter ceremonins längd, men redan på 800- och 900-talen synes ett trefaldigt Agnus Dei ha varit regel, vilket senare fastställts i romersk liturgi. Utförande organ voro präster och församling gemensamt, men sedermera övertogs sången helt av den liturgiska kören. I nu v. romerska liturgi sj unges Agnus Dei (medan celebranten utför brödsbrytelsen) på så sätt, att varje sats intoneras av 2—4 kantorer och fortsättes av hela kören, eller de tre satserna utföras växelvis av kantorer och hela kören. Agnus Dei består i musikaliskt avseende av tre satser med formen a-a-a el. a-b-a, mera sällan a-a-b el. a-b-c. Ehuru tredje satsens text avviker från de övrigas, har detta ej inverkat på melodin, som redan fått sin utformning, då texten ändrades. Så länge Agnus Dei utfördes av klerus och församling gemensamt var dess musikaliska gestaltning enkel, men sedan kören övertagit även denna form blev dess musikaliska utstyrsel rikare (gruppmelodisk stil). I 1531 års svenska mässa följde Olaus Petri Luthers Formula missae (1523), i det Agnus Dei placerats närmast efter Pax (fridshälsning 37 en). Är 1548 infördes parafrasen O, rene Guds lamm (nr 94 i 1937 års svenska psalmbok), utförd efter Decius’ tyska tolkning ss. ett tillägg till Agnus Dei, möjligen som ett alternativ. I 1614 års handbok överfördes Agnus Dei jämte dess metriska parafras till kommunionpsalmer-na och miste härigenom sin hävdvunna ställning. Detta förhållande ändrades i 1811 års handbok till bättre överensstämmelse med äldre tradition. Nu fick också den svenska texten sin alltjämt bevarade gestalt: O, Guds lamm, som borttager världens synder, Fräls oss mil-de Herre Gud, resp. Hör oss milde Herre Gud och Giv oss Din frid och välsignelse. I Svenska mässboken 1942 upptagas två gregorianska melodier till Agnus Dei, näml. ser. I (= ser. III och IV, 1) samt ser. IV, 2 (resp. 1. och 5. psalmtonerna), vilka återfinnas i svensk reformationstradition. Ser. II är en bearb. ur Svenska mässan 1897, vilken bygger på ett motiv ur litanian 1701, sedermera bearb. av Ähl-ström och upptaget i Haeffners Svenska mässa 1817. Ser. IV, 2 är en komposition av Lindegren ur Svenska mässan 1897. Jämförande art.: Mässa. R. S. AgogiTt (av grek, agoge', tempo), en av H. Riemann i Musikalische Dynamik und Agogik (1884) präglad term för de små rytmiska förskjutningar i förhållande till det metriska schemat, som det levande musikaliska föredraget alltid måste medföra, men som i nottexten ej antydes genom särskilda föredragsbeteckningar, ss. accelerande, rallentando, rubato o. d., eller tecken ss. fermat m. m., annat än då tonsättaren avser en starkare rubbning av det regelbundna schemat. Med hjälp avagogiska accenter kan man komplettera el. ersätta den dynamiska accenten (^Dynamik) och t. o. m. åstadkomma betoningsverkan på sådana instrument, som eg. sakna möjlighet att dynamiskt betona vissa toner, t. ex. orgel och cembalo. Utförandet av dessa accenter, som sällan närmare anges, belyses av följande notex. ur J. S. Bachs Italienska konsert, sats I: I.B-n Agon [-å:'n], grek, tävling. Musiska a., omfattande musik, dikt och dans, före-kommo vid de hellenska festspelen, och speciellt vid de pythiska spelen i Delfi ingingo ss. tävlingsgrenar sång till kithara el. aulos (kitharodisk resp, a u 1 o- 38