ALLEN, R. Allemande ur J. S. Bachs franska klaversvit nr 5 G-dur. presto. I överförd bemärkelse betecknar a. oftast den första men även den sista satsen i sonater o. d., även likartat stycke i allmänhet. — Allegrissimo, tempo-bet.: mycket hastigt. 2. Klassisk balett-term: en följd av mycket livliga steg och språng. Alleluia [-lo/ja], i katolsk liturgi och modärn musikvetenskap vedertagen term för hebr. -> halleluja. Alleluia var redan i sin judisk-synagogala form en rikt melismatisk sång och har så förblivit även i grekisk-bysantinsk kyrka, där den sjöngs i alla mässor, liksom i den romerska gudstjänsten, dit den infördes under påven Damasus I (368—384). Den fick här plats mellan epistel och evangelium men ersattes — i enlighet med sin karaktär av jublande lovsång — i fastan och påsken av sorgesången ->tractus. Alleluia har bibehållit sin karaktär av en responsorial, tredelad form: alleluia — vers(er) — alleluia, utförd växelvis av en (el. flera) solister och en (enstämmig) kör. De för alleluia typiska långa vokaliserna, särskilt på det ut-Ijudande -a i »alleluia», de s. k. jubilationerna, voro dock i sin österländskt vildvuxna och oöverskådliga form en svår belastning för latinska sångare, mot vilkas melismfientlighet kyrkofäderna ofta måste uppträda. Jubilationerna förkortades redan under Gregorius den store, dels genom »amputering», dels genom textunderläggning i form av »verser». Ur textunderläggningar till dyl. alleluia-jubilationer uppkom under 800—1000-talen sekvensen (->Sekvens). Jämförande art.: Gregoriansk sång. Litt.: WaEgM. C.-A.M. Alleluja [-lo:'ja], sopranaria ur Mo-zarts motett för sopran och orkester »Exultate, jubilate» (1773; Köch. 165). Allemande [alma:'ijd], fr. (eng. almain, it. tede'sca), tysk dans. 1. Sällskapsdans, förekommande från 1500-talet framemot 1700-talet i högre kretsar, i jämn takt och åtminstone i början av gravitetiskt, marschartad karaktär. Den följdes ofta av en livlig dans i 77 tretakt ss. tripla, proportz el. på 1600-talet courante. — I sviten upptogs den under 1600-talet som inledningsstycke i stället för den föråldrade pavane i dansföljden a. — courante — sarabande — gigue. Den förlorade där sin folkligt dansanta karaktär, blev långsammare, fick en markerad, upptaktisk rytm med punkterade figurer, gick ofta i fyrtakt och erhöll i sviter av t. ex. Bach och Händel en utpräglat kontrapunktisk stilisering. Litt.: E. Mohr, Die Allemande in der deut-schen Klaviersuite (1932). I. B-n 2. Sällskapsdans i tretakt, som står den hastiga valsen nära; förekom redan på 1700-talet och dansas ännu i Schweiz och Schwaben. Denna a. tillhör närmast länd-lergruppen. Jämförande art.: Svit, Vals. K. R-n Allen [ä'lon], Sir H u g h Percy, engelsk organist, kördirigent och musikpedagog (1869—1946), tack vare sin vidsynta organisationsförmåga en av de mest framträdande musikpersonligheterna i sin tids England. Efter att ha verkat som organist i olika kyrkor förvärvade A. 1898 Doctor of music-grad vid Oxfords univ., där han var prof, i musik från 1918 samtidigt som han var dir. för Royal College of Music i London 1918—37. Han ledde med stor framgång London Bach Choir 1907 —20 o. a. körer samt var meddirigent vid musikfesterna i Leeds 1913—28. — Knight 1920. Litt.: E. J. Dent, Studie över A. i The music bulletin 1923; T. Armstrong, Sir H. A. (i MT 1946). Å. Å. A'llen, Robert William Otto, dansk tonsättare och pianist (1852—88), från 1885 domkyrkoorganist i Aarhus, där han som dirigent för Musikföreningen och för manskören Brage nedlade ett fruktbringande arbete. A. skrev uvertyrer, pianostycken och sånger. Sch. 78