ALSTRÖMER R. Strauss, op. 30 (Frankfurt a. M. 1896; Sthlm 1915), där tonsättaren söker omtolka grundtanken i Nietzsches verk i musik. å. L-y Alströmer, Patrick, industriman och mecenat (1733—1804), den egentlige stiftaren av Kungl. Musikaliska akademien 1771 och de första åren dess främste gynnare. Han gjorde även en värdefull insats vid svenska operans tillkomst bl. a. genom att värva solister och kapellister. Själv var han utbildad på violin av Wesström och gjorde sig känd även som sångare och tonsät tare; utsågs 1796 till director musices i sällskapet Utile Dulci. En omfattande samling brev till honom vittnar om A:s centrala ställning i tidens musikliv. — Friherre 1778. LMA 1771. Litt.: O. Morales och T. Norlind, Kungl. Musikaliska Akademien 1771—1921 (1921); C. A. Bro-lén, Om Alströmerska brefsamlingen i Upsala universitets bibliotek (1917); S. Walin, Kungl. Svenska musikaliska akademien. Förhistoria, första stadgar och instiftande (1945). Å. V. Alt (ty. Alt, fr. haute-contre, eng. och it. alto el. contralto, av lat. altus, hög), betecknar ifråga om människoröster ett läge för kvinno- och gossröster med normalomfånget f—f2, samt ifråga om instrument sådana, vilkas tonomfång omfattar det högre mellanläget och speciellt betr, biåsinstrument med kittelmunstycke, t. ex. trumpet, sådana, vilkas andra överton är ess el. f (Sachs). Utöver det normala tonomfånget f—f2 kunna solistiskt utbildade altar utvidga detta register med ytterligare några toner uppåt och nedåt. Framför allt gäller detta operaaltister, hos vilka gränsen uppåt ej sällan går omkr. en halv oktav ovanför normalomfånget. D-d Betr, altinstrument se under huvudinstrumentet, t. ex. klarinett; dock betr, altoboe ^engelskt horn och betr, altfiol el. altviolin ->viola. Historiskt uppträdde alt i flerstämmig sats först på 1400-talet vid övergången från normal tre- till normal fyrstämmighet. Mellanstämman contraténor delades då i contraténor altus 87 (contra altus; jfr fr. haute-contre) och contraténor bassus, av vilka den förra låg över, den senare under ténor, och i överensstämmelse därmed kallas den näst högsta (andra) stämman i fyrstämmig sats fortfarande alt. Contraténor altus, i äldre stämböcker benämnd Altus, förk. A, kunde utföras av mansröster i falsett (it. alti naturali), kastrater, låga gossröster el. av instrument. Kvinnliga altar kommo på modet först i 1700-talets operor och kantater. Jämförande art.: Kontraalt. I. B-n Altarorgel ->Kororgel. A'ltenburg [-onbork], Johann Ernst, tysk trumpetvirtuos (1736—1801), son till hovtrumpetaren Johann Caspar A. (1688—1761) och verksam från 1769 som organist i Bitterfeld. Verk: Kompositioner för trumpet. — Versuch einer Anleitung zur heroisch-musikalischen Trompeter- und Pauker-Kunst (1795; nytr. 1911; viktig källskrift). D. F. Altenburg [-anbork], Michael, tysk tonsättare (1584—1640), från 1638 diakon vid Andreaskirche i Erfurt. A:s största verk är Kircheh- und Hausgesänge auf alle Festtage (5—9-st.; 4 bd, 1620—21; därur 14 kyrkovisor i nytr. i L. Schöber-lein, Schatz des evangelischen Altar -gesanges). Anmärkningsvärda äro också hans Choral-Intraden (6-st.; för violin, luta, orgel och koralsats; nytr. av A. Egidi, Erdlen och E. Rabsch). Om A:s insats vid skapandet av Gustav II Adolfs kampsång, Förfäras ej du lilla hop, jfr B. Kitzig, Gustav Adolf, J. Fabricius und M. A., die drei Urheber des Liedes »Verzage nicht, du Häuflein klein» (1935); kritik häröver av E. Liedgren i TKG s. å. Meinecke frånkänner A. författaräran till denna sång. Litt.: L. Meinecke, M. A. (diss. 1903); H. J. Moser i Geschichte der deutschen Musik 2:1. C.-A. M. AIteratio'n. En kromatisk förändring av meloditon (höjning el. sänkning, resp, hög- och låg-alteration). Aiteration är en primärt melodisk företeelse även när den uppträder i ett ackord och kan betraktas som en skärpning av melodiska rörelsetendenser. Den medför nästan alltid en tillfällig utvikning ur tonarten därigenom att den uppfattas som en mellankadentisk ledton. Då man vid ögonblicket för dess inträde gärna uppfattar den altererade tonen såsom tillhörande tonarten, medför aiterationen en mer eller mindre intensiv spänning. Altererat ackord, en term som fått innefatta en mängd ovanliga och svårförklarliga ackordformer, vanl. sep- 88