Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Also sprach Zarathustra
- Alströmer, Patrick
- Alt
- Altarorgel
- Altenburg, Johann Ernst
- Altenburg, Michael
- Alteration
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALSTRÖMER
R. Strauss, op. 30 (Frankfurt a. M. 1896;
Sthlm 1915), där tonsättaren söker
omtolka grundtanken i Nietzsches verk i
musik. å. L-y
Alströmer, Patrick, industriman och
mecenat (1733—1804), den egentlige
stiftaren av Kungl. Musikaliska akademien
1771 och de första åren dess främste
gynnare. Han gjorde
även en värdefull
insats vid svenska
operans tillkomst bl.
a. genom att värva
solister och
kapellister. Själv var han
utbildad på violin av
Wesström och gjorde
sig känd även som
sångare och
tonsät
tare; utsågs 1796 till director musices i
sällskapet Utile Dulci. En omfattande
samling brev till honom vittnar om A:s
centrala ställning i tidens musikliv. —
Friherre 1778. LMA 1771.
Litt.: O. Morales och T. Norlind, Kungl.
Musikaliska Akademien 1771—1921 (1921); C. A.
Bro-lén, Om Alströmerska brefsamlingen i Upsala
universitets bibliotek (1917); S. Walin, Kungl.
Svenska musikaliska akademien. Förhistoria,
första stadgar och instiftande (1945). Å. V.
Alt (ty. Alt, fr. haute-contre, eng. och
it. alto el. contralto, av lat. altus, hög),
betecknar ifråga om människoröster ett
läge för kvinno- och gossröster med
normalomfånget f—f2, samt ifråga om
instrument sådana, vilkas tonomfång omfattar
det högre mellanläget och speciellt betr,
biåsinstrument med kittelmunstycke, t. ex.
trumpet, sådana, vilkas andra överton
är ess el. f (Sachs).
Utöver det normala tonomfånget f—f2 kunna
solistiskt utbildade altar utvidga detta register
med ytterligare några toner uppåt och nedåt.
Framför allt gäller detta operaaltister, hos
vilka gränsen uppåt ej sällan går omkr. en halv
oktav ovanför normalomfånget. D-d
Betr, altinstrument se under
huvudinstrumentet, t. ex. klarinett; dock betr,
altoboe ^engelskt horn och betr, altfiol
el. altviolin ->viola.
Historiskt uppträdde alt i flerstämmig sats
först på 1400-talet vid övergången från normal
tre- till normal fyrstämmighet. Mellanstämman
contraténor delades då i contraténor altus
87
(contra altus; jfr fr. haute-contre) och
contraténor bassus, av vilka den förra låg över, den
senare under ténor, och i överensstämmelse
därmed kallas den näst högsta (andra)
stämman i fyrstämmig sats fortfarande alt.
Contraténor altus, i äldre stämböcker benämnd Altus,
förk. A, kunde utföras av mansröster i falsett
(it. alti naturali), kastrater, låga gossröster el.
av instrument. Kvinnliga altar kommo på
modet först i 1700-talets operor och kantater.
Jämförande art.: Kontraalt. I. B-n
Altarorgel ->Kororgel.
A'ltenburg [-onbork], Johann Ernst,
tysk trumpetvirtuos (1736—1801), son till
hovtrumpetaren Johann Caspar A.
(1688—1761) och verksam från 1769 som
organist i Bitterfeld.
Verk: Kompositioner för trumpet. — Versuch
einer Anleitung zur heroisch-musikalischen
Trompeter- und Pauker-Kunst (1795; nytr.
1911; viktig källskrift). D. F.
Altenburg [-anbork], Michael, tysk
tonsättare (1584—1640), från 1638 diakon
vid Andreaskirche i Erfurt. A:s största
verk är Kircheh- und Hausgesänge auf
alle Festtage (5—9-st.; 4 bd, 1620—21;
därur 14 kyrkovisor i nytr. i L.
Schöber-lein, Schatz des evangelischen Altar
-gesanges). Anmärkningsvärda äro också
hans Choral-Intraden (6-st.; för violin,
luta, orgel och koralsats; nytr. av A.
Egidi, Erdlen och E. Rabsch).
Om A:s insats vid skapandet av Gustav II
Adolfs kampsång, Förfäras ej du lilla hop, jfr
B. Kitzig, Gustav Adolf, J. Fabricius und M. A.,
die drei Urheber des Liedes »Verzage nicht,
du Häuflein klein» (1935); kritik häröver av E.
Liedgren i TKG s. å. Meinecke frånkänner A.
författaräran till denna sång.
Litt.: L. Meinecke, M. A. (diss. 1903); H. J.
Moser i Geschichte der deutschen Musik 2:1.
C.-A. M.
AIteratio'n. En kromatisk förändring
av meloditon (höjning el. sänkning, resp,
hög- och låg-alteration).
Aiteration är en primärt melodisk företeelse
även när den uppträder i ett ackord och kan
betraktas som en skärpning av melodiska
rörelsetendenser. Den medför nästan alltid en
tillfällig utvikning ur tonarten därigenom att den
uppfattas som en mellankadentisk ledton. Då
man vid ögonblicket för dess inträde gärna
uppfattar den altererade tonen såsom
tillhörande tonarten, medför aiterationen en mer
eller mindre intensiv spänning.
Altererat ackord, en term som
fått innefatta en mängd ovanliga och
svårförklarliga ackordformer, vanl. sep-
88
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Apr 30 17:52:55 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sohlmans/1-1/0062.html