AMBROSE espanola y våndola en dos maneras de Guitarra Castellana y Cathalana de cinco ördenes (1586; flera uppl.). D. F. Ama'ti, italiensk violinbyggarfamilj, verksam i Cremona under nära två sekel från 1500-talets mitt. Stamfadern var Andrea Amati (omkr. 1535—efter 1611), vars violiner, då mycket ansedda, knappast motsvara nutidens fordringar. Han båda söner Antonio (omkr. 1555—efter 1640) och Girolamo d. ä. (omkr. 1556—1630) voro båda fadern överlägsna. Med Nicola Amati (1596—1684), son till Girolamo d. ä., nådde släkten sin höjdpunkt. Han förfärdigade förutom violiner även altvioliner, gambor, violon-celler och basar och arbetade i början efter sin faders modell men fann slutligen den s. k. »stora Amatimodellen». Arbetets teknik är fulländad och tonen klar och mjuk. Som sina lärjungar räknade han A. Guarneri och A. Stradivari. Det har med rätta sagts, att nästan alla första rangens mästare inom violinbyggnadskonsten från början av 1700-talet direkt el. indirekt varit hans lärjungar. Nicolas son Hieronymus, kallad Girolamo d. y. (1649—1740), var även han en framstående violinbyggare men nådde icke faderns mästerskap. Litt.: G. de Piccolellis, Genealogia degli A. e dei Guarneri (1886). Se även litt. under Violin. D. F. Ama'titrion, stråktrio gr. i Leipzig av polskan Helen Hepner (f. 1892), tysken Fritz Heinig (f. 1900) och bulgaren Konstantin Popov (f. 1907). De båda sistnämnda spelade urspr. på Amatiinstru-ment, vilket gav den ansedda ensemblen dess namn. Den gästade Stockholm 1935. G. P. Amatör (fr. amateur, av lat. amare, älska), konstutövare, här musikutövare, som idkar musik för eget nöje och ej som yrke. ->Dilettant. Jämförande art.: Konsertväsen, Musiksociologi. A'mbitus, lat., omfång, det absoluta el. relativa omfånget hos en melodi el. kyrkoton från lägsta till högsta tonen. A'mbros, August Wilhelm, österrikisk musikforskare och musikkritiker av tjeckisk börd (1816—76), systerson till R. G. Kiesewetter. Urspr. jurist är Ambros 93 som musikforskare den främste företrädaren för den kulturhistoriskt musikvetenskapliga metoden och en av honom utg. musikhistoria har i åtskilliga delar förblivit oöverträffad än i dag. Ambros blev 1869 prof, i musikhistoria vid MK i Prag och tillträdde 1872 en befattning i justitiedepartementet i Wien, samtidigt som han blev prof, vid MK där. Redan som jurist vid landsrätten i Prag, där han blev anställd 1850, började han under påverkan av Kiesewetter syssla med musikkritik och komposition och väckte uppmärksamhet bl. a. genom sin mot Hans-lick 1856 riktade skrift Die Grenzen der Poesie und Musik. Ambros’ huvudarbete är Geschichte der Musik, omfattande tiden fr. o. m. antiken t. o. m. Frescobaldi, som vilar på hans djupgående kulturhistoriska studier och utomordentliga behärskning av det omfattande, av honom själv insamlade källmaterial, vilket lagts till grund för framställningen. Härtill kommer ett moget konstomdöme, kritisk sans och förnäm stil, som i särskilt hög grad utmärker tredje bandet. Han framträdde även som ej obetydlig tonsättare med bl. a. en böhmisk nationalopera, Bretislaw a Jitka, två uvertyrer, kyrkomusik, pianostycken i Schumannstil och sånger. Skrifter: Die Grenzen der Poesie und Musik (1856; 21872; eng. uppl. 1893), Geschichte der Musik (4 bd, 1862—78; 21880; bd 1 om antik musik i förfelad omarb. av B. von Sokolovskij, 1887; bd 2 omarb. av H. Riemann, 1892; bd 3 i rev. uppl. av O. Kade, 1882; bd 4, fullbordat av C. F. Becker och G. Nottebohm, omarb. och utvidgat av H. Leichtentritt, 1909; ett 5. bd med musikex. på grundval av A:s efterlämnade samlingar, utg. av O. Kade (1882; 21911), Zu Lehre vom Quintenverbote (1859), Culturhistorische Bilder aus dem Musikleben der Gegenwart (1860; 21865), Bunte Blätter (2 bd, 1872—74; 21896 av E. Vogel) m. m. Litt.: Biogr. av G. Adler i MQ 1931. C.-A. M. Ambrose [ä'mbrå°z], Bert, engelsk jazzmusiker (f. 1897), kom som ung till New York, där han utbildade sig i violinspel och 1917 slog igenom som musikledare på Palais Royal. År 1920 återvände han till London, engagerad med 94