AMMON Concertgebouw-Orkest i Amsterdam. Halbig, Klaviertänze des 16. Jahrhun-derts. Litt.: W. Merian, Der Tanz in den deutschen Orgeltabulaturen (1927). C.-A.M. A'm(m)on, B 1 a s i u s, tonsättare från Tyrolen (d. 1590), franciskanmunk i Wien. A., som utbildades på Wienhovets bekostnad i Venedig, skrev mässor (4-st.; 2 bd, 1588—91), motetter (4—6-st.; 2 bd, 1590—93), introitus (4—5-st.; 2 bd, 1582 —1601). I nytr. har C. Huigens utg. B. A. Kirchenwerke 1 (i DTÖ 38:1). Litt.: C. Huigens, B. A. (i StM 1931). C.-A. M. El amor brujo [amå/r bro'chå], sp., »Kärleken trollkarl», balett. Libretto av M. Sierra, musik av M. de Falla; tillhörande dansösen La Argentinas stående repertoar. Uppförd ffg.: Madrid 1915; Förtrollad kärlek, Hfors 1938; Andalusia, Sthlm 1939 i koreografi av S.-Å. Larsen. Amore [amå:'re], it., kärlek. — Con a., föredragsbet.: älskligt, ömt. Liktydigt med a m o r e'v o 1 e, a m o r o's o. Amors og Balletmesterens Luner [lo:'-], balett av V. Galeotti med musik av J. Lolle. Uppförd ffg.: Khmn 1786. Amphion [a'mf-], opera i prolog och 1 akt. Musik av J. G. Naumann till text av G. G. Adlerbeth efter fransk förebild. Uppförd ffg.: Sthlm 1776. — Huvudroller: Amphion (tenor), Antiope (sopran), hövdingen för de vilda (bas). Amplitu'd, en svängande kropps eller partikels största avstånd från sitt jämviktsläge. I akustiken är a. ett mått på svängningens energi och bestämmer ljudets intensitet och styrka. A. inverkar inte på en tons frekvens (svängningstal) men väl i någon mån på den subjektiva uppfattningen av tonhöjden. Ljudets hastighet växer, om ock i ringa grad, med intensiteten. Svängningarna kallas odämpade, om a. förblir oförändrad, dämpade, om a. successivt avtar. Jämförande art.: Akustik. A. R-h Amsterda'm, Nederländernas huvudstad och största stad (803 000 inv. 1940) är som musikstad främst känd genom den förnämliga Concertgebouw-Orkest. Om man undantar decennierna omkring 1600, då staden tack vare J. P. Sweelinck var en vallfartsort för en rad nordtyska orgelspelare, var den musikaliska aktiviteten in på 1700-talet föga framträdande; dock kan nämnas, att musikdramatiken omhuldades först av gillena, senare av den 1638 invigda teatern Schouwburg samt att violintillverkningen under 1600-talet hade framstående företrädare. Under 1700-talet gåvos många sångspel och operor, ej minst av utländska sällskap; en glansperiod för den lyriska repertoaren var tiden 1795—1820. En sammanslutning med mångsidiga intressen var Felix Meritis, verksam 1777—1889, vars musikavdelning hade egen orkester och sångkör. En icke ringa insats i 1800- och 1900-talens musikliv har gjorts av det musikfrämjande sällskapet Maatschappij tot bevordering der Toonkunst (gr. 1829), som har sitt säte i Amsterdam. Stadens verkliga uppsving som musikstad kom emellertid först under senare delen av seklet, då nutidens viktigaste musikinstitutioner grundlädes. Stads-Schouwburg (byggd 1890—94) tillgodoser musikdramatiken. En förening för uppförandet av ett konserthus bildades 1883, och 1888 invigdes detta. Samtidigt grundades Concertgebouw-Orkest, som stöddes först med privata medel men numera åtnjuter anslag av staten, staden och provinsen. Konserter ges utom i Amsterdam även i Haag, Rotterdam, Utrecht, Arnhem, Niijmegen och Haar-lem. Ett flertal uppmärksammade musikfester ha hållits. Orkestern, som även tjänstgör som operaorkester, har gästat utlandet (Skandinavien 1946). Dess främste ledare har varit W. Mengelberg (1895—1945), som efterträtts av E. van Beinum (1946). Införlivade med Concertgebouw, som institutionen populärt kallas, äro 99 100