ANCHE sedan 1922 Wagner-Vereeniging (gr. 1883), som ombesörjt utmärkta framföranden av Wagners verk, samt sedan 1923 Maatschappij tot bevordering der Toonkunsfs kör i staden, vilken länge intagit en erkänd rangställning. En ny orkester under K. Mengelberg har grundats 1947. Kammarmusiken omhuldas av flera ensembler, bildade av musiker vid Concertgebouw-Orkest. Musikundervisningen omhänder -has främst av Amsterdamsch Con-servatorium (gr. 1862; reorganiserat 1884), bland vars ledare märkas J. Röntgen (1918—24) och från 1937 W. Andriessen. Ett lektorat i musikhistoria finnes vid Amsterdams universitet. Litt.: C. N. Wijbrands, Het Am-sterdamsche Tooneel van 1617—1772 (1873); D. F. Scheurleer, Het muziekleven in Amsterdam in de 17de eeuw (1897); dens., Het muziekleven in Nederland in de tweede helft der 18e eeuw (1909); S. Bottenheim, Het Concertgebouw te Amsterdam 1888—1913 (1913); tidskr. Preludium, Concertgebouw-Nieuws 1 (1942/43) ff. G. T. A'mundsen, Signe, norsk opera- och konsertsångerska, sopran (f. 1899 °/6), studerade för Mimi Hviid, senare i Paris och Milano och debuterade i Oslo 1927. A. har senare uppträtt på scenen och estraden i Europa, i Stockholm ffg. 1931. Ö. G. Analy's (av grek, analysis, upplösning, sönderdelning). Särskiljande av olika moment i ett musikverk, t. ex. melodik, rytm, harmonik, form. Analys kan enl. H. J. Moser uppdelas i 1) anatomisk el. m or f ologisk, dvs. en ren detaljbeskrivning; 2) f y s i o 1 o g is k el. funktionell, innebärande redogörelse för delarna som funktioner av och i helheten; 3) psykologisk el. jämförande, som inriktar sig på en tolkning av musikverkets mänskliga el. personliga, ev. poetiska innebörd. Av de tre analystyperna blir den första en objektiv systematisering av givna formella och tekniska detaljer, medan de senare måste bli mer el. mindre subjektivt färgade, beroende på analytikerns personliga inställning till och uppfattning av analysmaterialet. Modernare aspekter på analysen ha ernåtts genom ->fenomenologi samt gestaltpsykologiska rön. Concertgebouw i Amsterdam. Analysen som stilkritiskt medel i musikforskningens tjänst är ännu stadd i utveckling. Svårigheten är att eliminera det subjektiva godtycket och de risker för misstolkningar, som alltid föreligga, då en modern människa skall göra iakttagelser på en annan och avlägsen tidsperiod. En avgörande förutsättning för att analysen skall bli av värde för forskningen är, att en klar och självständig terminologi utbildas och att principiellt likartade företeelser sammanföras under samma rubriker. Därvid måste analysens utformning dels bli beroende av vart forskaren syftar med sin analys — den kan användas för att studera ett visst musikaliskt medel eller för att karakterisera en viss person- el. verkgruppstil, s. k. stilanalys — och dels måste den taga hänsyn till de teoretiska betraktelsesätt som voro förhärskande under den epok som det analyserade musikverket tillhör. För att en analys skall göra skäl för sitt namn bör den vidare utgå från helheten och nå fram till beståndsdelarna, ej — som t. ex. den riemannska analysen ofta gjort — utgå från smådelarna. Analysen har den största betydelse inom musikpedagogiken, där den kan inrikta sig på ett studium av såväl melodik som harmonik, rytmik och form. Genom publicerade detaljanalyser av berömda musikverk har analysen under de sista decennierna fått en viss betydelse även för tolkningen av dessa verk. Jämförande art.: Formlära, Harmonilära, Musikestetik, Tolkning. Litt.: A. Halm, über den Wert musikalischer Analyse (i Die Musik 1928/29); W. Karthaus, Die musikalische Analyse (i Die Musik 1928/ 29); K. Westphal, Analyse und Interpretation (i Die Musik 1931/32); dessutom en rad skrifter om enskilda tonsättares verk, vilka återfinnas i litt.-fört. under resp, tonsättare. I. B-n Anapest ->Metrik. Anche [a:nf], fr., rörblad. — A. simple [sä:'npl(a)], A. double [do^Ka)], 101 102