DE ANCHIET A enkelt resp, dubbelt rörblad. — J e u x å anches [30], tungstämmor i orgeln. de Anchieta [antjie'ta], Juan, spansk tonsättare och präst (omkr. 1460—1523; enl. andra uppgifter f. omkr. 1450), gencm sin flerstämmiga kyrkomusik medska-pare jämte del Encina och de Penalosa m. fl. av den spanska konstmusiken. A. var kaplan och sångare vid hovet i Madrid 1489—98 och därjämte hovkapellmästare och musiklärare hos infanten Juan; även senare synes han vid sidan av olika prästerliga befattningar ha kvarstått i hovets tjänst. Verk: Mässor, motetter, magnificat, världsliga visor. — Nytr. ingå i F. Asenjo-Barbieri, Can-cicnero musical (1890), i J. de Elüstiza och G. Castrillo, Antologia musical (1933) och i H. Anglès, La müsica en la corte de los reyes catölicos (bd 1, 1941). C.-A. M. Anckerske Legat, danskt resestipendium, avsett för ett halvårs utlandsvistelse. Det till grund för A. liggande beloppet, urspr. 86 500 riksdaler, donerades testamentariskt av den danske rentiern Carl Andreas An eker (1828—57) och hans hustru och förvaltas av undervisningsministeriet. En fjärdedel av räntan tilldelas vartannat år vardera en skulptör, målare, författare och musiker. Sch. Ancona [-kå/na], Mar i o, italiensk operasångare, baryton (1870—1931), känd som en av de stora företrädarna för den gamla italienska sångkonsten. Urspr. diplomat debuterade A. 1891 i Trieste och vann sedan lysande framgångar på de ledande operascenerna i både gamla och nya världen. Hans repertoar omfattade såväl italiensk och fransk som tysk opera. G. M. Ancora [-kå/-], it-, ännu, ånyo. Ordet även liktydigt med da capo. A'ndame'nto (av it. anda're, gå), betecknade i 1700-talets musikteori längre och rikare former av fugtemata till skillnad från den stränga och koncentrerade typ som gick under namnet ->soggetto. A. användes dessutom stundom som beteckning för fugans friare mellanspel, särskilt när de äro sekvensbyggda. I. B-n Anda'nte, it., gående. Tempobet.: lugnt gående, mellan allegretto och adagio. I överförd bemärkelse betecknar a. ofta den långsamma mellansatsen i sonater o. d.; även likartat stycke i allmänhet. — A n d a n t i'n o, kort andante(-sats); tempobet.: något hastigare än andante. A'nder, eg. A n d e r 1 e, A 1 o y s, österrikisk (böhmisk) operasångare, tenor (1821—54), en av sin tids mera bemärkta krafter i det lyriska facket. — LMA 1855. Efter en framgångsrik debut i titelrollen i Alessandro Stradella på Hof-Operntheater i Wien 1845 var A. engagerad där till sin död. Han gästspelade utomlands, bl. a. i Stockholm 1855 cch 53. Stämman var vek och mörk, och föredraget präglades av måttfullhet och poesi. Roller: Tamino i Trollflöjten, Raoul i Huge-notterna, Johan av Leyden i Profeten, Lyonel i Martha, titelr. i Lohengrin m. fl. G. H. Anderberg, Carl-Olof, tonsättare och pianist (f. 1914 13/3). A., som studerat för bl. a. O. Wibergh (piano), Wein-gartner (dirigering) i Salzburg samt i London 1936—38, var 1939—42 kapellmästare vid Hippodromteatern i Malmö och grundade 1946 Malmö kammarorkes-terförening, vars dirigent och konstnärlige ledare han är. Han är som tonsättare franskt modernistiskt orienterad. Verk: Hilde, opera, musikinlägg till Kaj Munks Puzzlespel och V. Mobergs Rid i natt, båda även i svitform; Symfonisk fantasi, Musik för kammarorkester nr 1, två pianokonserter, en viola- och en saxofonkonsert m. fl. orkesterverk; kammarmusik och sånger. G. M. Anders, Peter, tysk operasångare, tenor (f. 1908 1/7). A., som 1939 blev anställd vid Staatsoper i Berlin, är elev av Grenzebach och Lula Mysz-Gmeiner och har sedan 1932 framträtt på olika tyska scener; även känd som grammofonsång_ are. Han äger en utpräglat lyrisk stämma. G. P. An der schönen blauen Donau [Jö:'non bla°'on då:'na°], ty., vals av J. Strauss d. y., op. 314 (1867). Verket tillägnades Wiener Männer-Gesangverein och har försetts med text av J. Weyl, senare av F. von Gernerth. Andersen, Aksel, norsk flöjtist (1864 —1943). A. studerade i Paris för Donjon och har varit orkestermusiker i Oslo samt 103 104