D’ARANY1 (egyptiska, naghma; tunesiska, taba'), melodiska formtyper, vilka karakteriseras av det to-nala och motiviska material, som kommer till användning, och vilka av den orientaliske musikern under framförandet utformas i ständigt nya varianter och med slösande överflöd på musikaliska ornament och melismer. Den formprincip, som härvid kommer till användning, är den lösa, svitartade uppradningen av dels ackompanjerade vokalpartier, dels rent instrumentala avsnitt, vilka dock samtliga vanligen höra till en och samma maqäm. Först kommer i allmänhet ett rytmiskt fritt inledningsparti, den s. k. taqsim, som framställer och förarbetar den valda maqäm-ens väsentliga kännemärken så att säga på råvarustadiet och därigenom förbereder publiken på de efterföljande delarna. Maqäm-ernas benämningar, betydelser och härstamning växla hos olika folk. De hänföra sig antingen till bestämda landskap och dessas folkmusikaliska lokalkaraktär, till någon framstående musikers personliga stil eller helt enkelt till en melodiskt framträdande ton inom resp, maqäm. Utöver sitt rent musikaliska syfte ha de emellertid, liksom antik grekisk musik, även ett bestämt känsloinnehåll (etos). Man tillskriver dem delvis utom-musikaliska verkningar, och användningen är fixerad genom deras anknytning till olika årstider eller dygnets olika timmar. Mot de melodiska gestaltningstypernas system svarar ett de rytmiska formernas system med talrika huvud- och underavdelningar, som ha avseende på den obligata trum-beledsag-ningen och uppvisa stor rikedom på rytmiska figurer av olikartad sammansättning. Så t. ex. särskilja usbekerna 60 olika dansrytmer, som markeras på slaginstrument. Melodiken rör sig i övervägande grad inom en 7-tonsskala. Dock griper man på stränginstrumenten ofta glid-och mellantoner, vilka sedan urminnes tider föranlett den arabisk-islamska musikens teoretiker att göra en underindelning av skalan dels i 15 tonsteg (al-Kindi) dels i 17 (Safi ed-Din) samt på sistone rent av i 24 tonsteg. Den melodiska uppfinningens grundval utgöres emellertid av tetrakordiken. Härvid kunna alltefter fyrtonradens inre uppdelning två motsatta huvudarter särskiljas: diatoniken och kromati-ken (t. ex. a-h-c-d resp, a-b-ciss-d). Flerstäm-mighet påträffas endast undantagsvis i form av instrumental bordun eller heterofona samklanger, som för det mesta endast uppstå därigenom, att en och samma melodi samtidigt föredrages på flera instrument med olikartad spelteknik. Sångens instrumentala beledsagning utföres av ensembler med olikartad sammansättning eller av enstaka instrument. I Nordafrika och i Främre Orienten användas framför allt följande: den korthalsade lutan (’üd), långflöjten (näy), bjällertrumman (tär, req, doira), även ganska allmänt ett stråkinstrument (kamanga, rabäb) eller utomhus ett träblåsinstrument med rör blad (zurnä el. zummära'). Bjällertrumman 145 kan vara ersatt antingen av en vasformig, en-skinnad kruktrumma (darböka) eller av naqq-äråt, två djupa, hopfästa lergodspukor. I de östra delarna av den arabisk-islamska kulturkretsen föredrages en långhalsad luta (tanbü-ra) framför ’üd. Vidare finnas i alla dessa länder citterartade instrument utbredda, antingen i form av den oftast med plektron knäppta vingcittran (qänüm'), eller i form av den tra-petsformade cittran (santür), vars strängar anslås med små lätta stavar. I Centralasien (Us-bekistan, Tadjikistan) sammanföras instrumenten ibland till stora orkestrar, som kunna innehålla många instrument av afganskt och indiskt ursprung. Litt.: A. Z. Idelsohn, Die Maqämen der ara-bischen Musik (i SIMG 1913/14); R. Lachmann, Die Musik in den tunisischen Städten (i AMW 1923); H. G. Farmer, A history of Arabian mu-sic (1929); dens., Historical facts for the Arabian musical influence (1930); R. d’Erlanger, La musique arabe (4 bd, 1930—39); A. Berner, Studien zur arabischen Musik (1937). E. E. Arabiskt komma ->Komma. Arakisjvi'li, Dmitrij, georgisk tonsättare och arkeolog, grundare jämte Balantjivadze och Paliasjvili av den nationella georgiska konstmusiken. A. företog 1901—08 musiketnografiska forskningsresor i Kaukasus, varunder han samlade ett värdefullt vetenskapligt material, som senare publicerats. Verk: 3 operor; två symfonier, två symfoniska dikter; körer; sånger m. m. M. S. Aranyi [aTanU], Francis Ernst, ungersk violinist (f. 1893 21 /3), verksam i USA sedan 1936. A., som varit elev i violin vid MH i Berlin (Marteau) och av Hubay, har varit konsertmästare i orkestrar i Wien och Wiesbaden samt Konsertföreningen i Stockholm 1921—22 och därefter konserterat. G- B. d’Aranyi [daTanh], Jelly, engelsk violinist av ungersk börd (f. 189 5 30/5). d’A. debuterade som pianist 1901 och efter studiei’ vid MA i Budapest (Hubay, violin) som violinist 1909. Efter turnéer i Europa och USA bosatte hon sig 1923 i London, där hon ej minst framträtt som kammarmusikspelare, bl. a. tills, m. pianisten Myra Hess och violoncellisten Sal-mond. Hennes temperamentsfulla tolkningar av såväl romantisk som modern musik ha rönt stor uppskattning. En syster till d’A. är violinisten Adila Fachiri. G. T. 146