APRILE dikt av S. Mallarmé (Paris 1894; Stockholm 1906). Verket har begagnats som underlag för en balett med koreografi av V. Nizjinskij, Paris 1912; sedan använd av flera koreografer på olika håll. Ä. L-y Apri'le, Giuseppe, italiensk kastrat-sångare, alt (1738—1814), verksam som sångare i bl. a. Stuttgart, Milano och Florens samt som pedagog i Neapel. A. utgav den ännu berömda sångskolan The modern Italian method of singing, with 36 solfegges (1791). d’Aquin [-kä'n] ->Daquin. A'ra, Carl Henrik Lorentz Ture, finländsk sångare, tenorbaryton (f. 1903 2ö/i), har efter studier vid MK i Helsingfors samt i Rom och Berlin sedan 1929 uppträtt i Finland och Sverige som operett-och konsertsångare. N.-E. R. Arabe'lla, opera i 3 akter. Musik av R. Strauss till text av H. von Hofmanns-thal. Uppförd ffg.: Dresden 1933; Sthlm 1933. -— Huvudroller: Arabella (sopran), Zdenka (sopran), Matteo (tenor), Mandryka (baryton). Arabesque [-bä'sk], fr., arabisk, sv. arabesk, klassisk balett-term: en dans-pose med ena benet bakåtsträckt, den ena armen åt samma håll, den andra framåt- och uppåtsträckt (épaulée). K.R-n ARABISK-ISLAMSK MUSIK. Den arabisk-islamska kulturkretsen, som här behandlas, omfattar följande asiatiska och afrikanska områden, näml. Arabien och Syrien samt Marocko, Alger och Tunis. Betr, övriga områden ->Ar-menien, ->Egypten, ->Indien-Indonesien, ->Iran, ->Kaukasus, ->Persien, ->Turkiet och ->Centralasien. Här behandlas blott konstmusiken vid hoven och i städerna, vilken genom sin komplicerade form skiljer sig från bonde-, herde- och nomadbefolkningens primitiva och enformiga musik. I och med den arabisk-islamska kulturens utbredning i Asien och Nordafrika vann dess musik insteg hos talrika folkstammar av olikartad etnisk härstamning. 143 Den arabisk-islamska musiken utbildades urspr. under andra hälften av första årtusendet e. Kr. i intimaste växelverkan med musiken hos de av araberna underkuvade folken i de persiska och bysantinska väldena. Dess klassiska period var 700—900-talen, då ett glänsande och anspråksfullt virtuosväsen blomstrade i det arabiska världsrikets kulturcentra, vid feodalaristokratins hov i Damaskus, Bagdad, Cordova, Toledo osv., och då framstående filosofer och encyklopedister sådana som al-Kindi, al-Färabi samt senare ibn Sina systematiserade sin samtids alstring i anslutning till den antika musikteorin. Inflytandet sträckte sig under denna period och några århundraden framåt även till Europas musikaliska kultur. Arabisk-persiska sångformer vunno insteg hos de sydfranska jonglörernas och trubadurernas musik. Vidare funno de viktigaste grupperna inom vårt instrumentbestånd sin väg till Europa från Främre Orienten över det arabiska Spanien, så t. ex. lutor, gitarrer, harpor, pukor, trumpeter m. fl. Likaledes var det arabiska lärdomsskolor, som förmedlade det kristna västerlandets kännedom om den antika musikteorin. Inflytanden, som betingades av den historiska utvecklingen genom nya folkstammars inträde i den arabisk-islamska kulturkretsen, ledde under tidernas lopp till ett sönderfallande av den arabisk-islamska musiken i flera grupper och till en differentiering av dess former och dess melodiska material. Sålunda möta vi i våra dagar dels en mindre-asiatisk grupp (inkl. Egypten), dels en västlig grupp i Nordafrika, nämligen Alger, Tunis och Marocko, vilken senare leder sina traditioner tillbaka till de spanska morernas praxis och därför sannolikt står den arabisk-islamska musikens ursprungliga stil närmast. Från både den mindre-asia-tiska och den nordafrikanska gruppen skiljer sig en centralasiatisk grupp både i motiviskt avseende och genom användandet av ett omfångsrikare instrumentbestånd. Trots dessa nationella olikheter uppvisar dock den arabisk-islamska musiken som helhet betraktad i fråga om system och anläggning överallt samma grunddrag, samma principer för det konstnärliga gestaltandet, vilka genom århundraden gått i arv från generation till generation. Den arabisk-islamska musikens huvudart är den enstämmiga konstnärliga sången med in-strumentalbeledsagning. Grundvalen för dess uppbyggnad utgöres av de s. k. maqäm-erna 144