ARGEN TI NA de nya åsikter betr, tidsföljden av Glucks tidigare produktion, vilka åter — enl. A:s förmenande — rubbat den gängse uppfattningen om Glucks framträdande som operareformator. E. S-m Are'nskij, Anton Stepanovitj, rysk tonsättare (1861—1906), vars stil betecknar en syntes av Tjajkovskijs och den nyryska skolans traditioner. Efter studier i komposition för Rimskij-Korsakov vid MK i Petersburg blev A. 1883 lärare häri vid MK i Moskva och var 1895—1901 dir. för kejserliga hovsångkapellet i Petersburg. Verk: 3 operor; en balett; två symfonier (h-moll op. 4 och A-dur op. 22), en pianokonsert op. 2 och en violinkonsert a-moll op. 54, o. a. orkesterverk; kantater och sånger; kammarmusik (två stråkkvartetter, G-dur op. 11 och a-moll op. 35, en pianokvintett D-dur op. 51 och en pianotrio d-moll op. 32); omkr. 100 pianostycken, däribland 4 sviter för två pianon. — A. har även utg. en harmonilära (ty. uppl. 1900) och en fermlära (2 bd, 41914). G. M. ARGENTINA. Sydamerikas näst största stat, Argentina (14130 900 inv. 1945), har en mycket ung musikkultur. Det spanska herraväldet, som rådde från början av 1500-talet till början av 1800-talet, lämnade inga traditioner efter sig. Någon fast målsättning kan ej heller spåras, delvis beroende på den sedan ett sekel fortgående invandringen från Europa, som dock i musikaliskt avseende bragt mycket starka impulser från Italien och Frankrike. Den sedan 1890-talet framträdande nationalismen stöder sig på en mycket sparsam, numera nästan helt försvunnen folklore. Nationalism under franskt inflytande. Jesuiterna införde kyrklig konstmusik på 1600-talet. Den profana musiken började småningom också odlas. Buenos Aires gästades av italienska operasällskap redan i början av 1800-talet. Några amatörer skrevo vid 1800-talets mitt musik i Rossinis och Bellinis stil. Grunden till en inhemsk konstmusik lades dock först på 1890-talet, då A. Williams upprättade en rad undervisningsanstalter. Själv elev av César Franck, har han jämte andra ss. C. Piaggio1 företrätt denne mästares eller Schola Cantorums metoder och teknik, vilka spelat en avsevärd roll för en hel generation argentinska tonkonstnärer. Den franska impressionismen har 149 Anton Arenskij. fått ett om möjligt ännu större inflytande och bl. a. starkt influerat den nationella strömningen. Nationalismen företrädes av dels bortgångna el. äldre, nu levande tonsättare ss. J. Aguirre, C. L. Buchardo, M. G. Carillo, E. M. Casella, E. Dran-gosch, C. Gaito, L. Gianneo, G. Gilardi, P. de Rogatis och A. Williams, dels yngre tonsättare ss. Isabel Aretz-Thiele, A. Ginastera, H. Igle-sias Villoud och P. Quaratino; till den yngre falangen hör också R. G. Morillo, vilken, influerad av Stravinskij, söker en på en gång nationell och personlig ton utan anknytning till folkmusiken. Oppositionen mot nationalismen. Oppositionen mot den nationella strömningen representeras främst av Grupo Renovacion, gr. 1929. Några av Argentinas främsta yngre namn hörde till dess stiftare, ss. de närmast nyklassiskt orienterade tre bröderna J. M., J. J. och W. Castro samt G. Gilardi, varav de två sistnämnda senare utträtt liksom den först i nyklassisk stil, därefter med tolvtonssystem arbetande J. C. Paz; till gruppens grundare hörde också den ryskfödde romantikern J. Ficher, medan H. Siccardi, som använder rik polyfoni, anslutit sig senare. Mest radikal är den grupp, som står bakom de 1936 grundade Conciertos de la Nueva Müsica, som ledas av J. C. Paz. Den italienska stilen, som särskilt florerat i den sceniska musiken, återfinnes hos bl. a. den italienskfödde tonsättaren A. Luzzatti samt F. Boero, R. Espoile, J. B. Massa, A. Palma, H. Panizza och A. Schiuma. F. ö. märkas romantiker ss. den italienskfödde A. Pinto och den 150