ARSANTIQUA zarzuelas, av vilka Marina (1855; omarb. till opera 1871) nått varaktig popularitet, samt kantater. Å. L-y Arrieu [ariö'], C la u de, fransk tonsättare (f. 1903). A. utbildades vid MK i Paris samt av bl. a. Roger-Ducasse och Dukas och blev i början av 1930-talet flerfaldigt belönad som kompositris. Hennes uttrycksstil präglas av vitalitet och smidigt handlag. Verk: Cadet-Roussel, opéra-comique o. a. scenmusik; en symfoni och sviter, violinkonsert, pianokonsert, kammarmusik o. a. orkesterverk; ett requiem a cap. m. m. Litt.: P. Landormy, La musique frangaise après Debussy (1943). K. R-n Arriola [-åla], José Rodriguez, spansk pianist och tonsättare (f. 1896 14/i2). A. väckte sensation som underbarn och har senare efter studier vid bl. a. MK i Leipzig (Reckendorf, piano) och för A. Nikisch under turnéer i Europa och USA hävdat sig som en av Spaniens främsta pianister i nutiden. M.E. A'rro, E 1 m a r, estnisk musikforskare (f. 1899 2/7). Efter studier i Berlin och Wien blev A. dr phil. på en avh., Über das Musikleben in Estland im 19. Jahr-hundert (1928). Han har dessutom publicerat uppsatser och en ej fullbordad estnisk musikhistoria, Geschichte der estnischen Musik (bd 1, 1933). C.-A. M. Ars anti'qua [-kva], lat., den gamla konsten, beteckning för den flerstämmiga medeltida musiken under 1100- och 1200-talen med centrum främst i Paris och Winchester, ställd i motsats till den vid 1300-talets början framträdande ars n o v a, den nya konsten, som geografiskt begränsades till Nordfrankrike (främst katedralerna i Arras, Beauvais, Cambrai, Douai, Lille, S:t Amand och Tournai) och Florens. I centrum för den äldre konstriktningen står Notre Dame-skolan med dess främsta mästare Leoninus och Perotinus, medan den nya riktningen når sin högsta utveckling hos tonsättare som de Machaut i Frankrike och F. Landino samt Florentinmadrigalisterna i Italien. Benämningen ars antiqua, eller, som den också kallas, ars v e't er um, kan beläggas i musikteoretiska verk från 1300-talets början, 173 t. ex. i Jacobus av Liége Speculum musicae från omkr. 1325, där den emellertid fått begränsad räckvidd och endast syftar på den närmast tidigare generationens tonsättare, alltså den senare 1200-talsmusiken. Författaren nämner sin egen tids tonkonst ars nova el. ars m o d e r n o'r u m, en term, som vid samma tid (1325) lancerats av P. de Vitry men hos honom framför allt syftar på den förbättrade notskrift, som vid denna tid kommit i bruk. Ars antiqua uppstod som en intellektualiserad och konstnärligt förfinad omformning av europeiska primitiva polyfoni-typer och odlades övervägande inom de bildade kretsarna av andliga furstar, stiftsherrar och politiserande adelsmän och munkar. Former och melodisk struktur bestämdes av gregoriansk koral och hövisk trubadurkonst och omfattade liturgiska organa, discantus-stycken, profana conductus-sång-er och den från sin kyrkliga omgivning snabbt frigjorda motetten. Uppteckningen av ars antiqua skedde till en början i koralnotskrift, som emellertid i sin rytmisk-metriska obestämdhet var otillräcklig att fastslå de allt självständigare stämmornas tidsvärden. Den ombildades därför till en mensuralnotskrift, som utformades med skolastisk spetsfundighet. Under ledning av tonsättare som P. de Vitry och J. de Muris göra under 1300-talets första decennier sig nya tendenser gällande, tendenser som innebära ett starkare hänsynstagande till musikalisk praxis, överhuvud taget präglas den begynnande ars nova av en betydande grad av frihet gentemot den strängare ars antiqua. Den italienska folkliga tvåtidiga mätningen jämställes nu med den franska religiös-magis-ka tretidiga. De rent individuella dragen hos tonsättarna börja framträda tydligare, melodilinjen framhäves på övriga stämmors bekostnad (som hos G. de Machaut) och det rytmiska elementet får en i hög grad »modern» gestaltning för att mot slutet av 1300-talet nå en rikedom och ett raffinemang som knappast någonsin senare. Härtill komma instrumentalt virtuosmässiga drag med förkärlek för snabba tidsvärden (som hos Marchettus från Padua). Ars nova följde i huvudsak två linjer, den ena i Frankrike och den andra i Italien. Den franska tonsättargruppen odlade främst polyfona ballades, rondeaux och virelais, medan italienarna begagnade sig av madrigal, caccia (där den folkliga kanonformen brukas som kontrapunktiskt incitament) och ballata. De båda riktningarna förenas i viss mån i F. Landino och kretsen kring honom i Florens. Källor inom ars antiqua äro: E. de Cousse-maker, Scriptorum de musica medii aevi nova series (4 bd., nytr. 1931); dens., L’art harmoni-que aux 12:e et 13:e siècles (1865); Bamberg-hdskr. utg. av P. Aubry (i Cent mötets du 13:e siècle, 3 bd, 1908); F. Ludwig, Reperto-rium organorum ... et motetorum ... (Bd 1:1, 1910); Montpellier-hdskr. utg. av Yvonne Rok-seth (i Polyphonies du 13 :e siècle, 4 bd, 1936— 39); Die drei- und vierstimmigen Notre-Dame- 174