ARTÖT DE PADILLA Artikulation, vid sång utformningen av språkljuden, vid instrumentalmusik ansatsen av tonerna. I vidare bemärkelse är artikulation en form av musikalisk detaljfrasering. Medan vokalmusiken på det hela taget rör sig med samma artikulationsmedel som det talade språket, äro instrumentalmusikens möjligheter till artikulation bundna vid de olika instrumentens tonansats; härvidlag finnas vissa analogier med språkljuden. Möjligheter till artikulation äro mycket olika på skilda instrument. Stråkinstrumentens artikulation är i främsta rummet beroende av deras stråkarter, vilka variera något hos de olika stråkinstru-menttyperna. Biåsinstrumentens möjligheter till artikulation äro mera begränsade och inskränka sig på det hela taget till legato och stac-cato, vilket senare kan varieras genom exempelvis t- och d-stöt samt på vissa instrument, t. ex. flöjt, genom dubbeltunga. Vid pianospel åstadkommes artikulation genom olika typer av anslag. Detaljartikulationen följer dock musikaliskt sett i huvudsak samma lagar som gälla för stråk- och biåsinstrument; ifråga om äldre klavermusik kunna dessa t. o. m. tjäna som förebild. De bågar i notbilden, som utsättas för att klargöra ett önskat utförande (legato, staccato, stråkarter osv.), kallas arti-kulationsbågar. Ofta äro de underordnade fraseringsbågarna men kunna också sammanfalla med dessa. Jämförande art.: Anslag, Bågar, Frasering, Stråkarter. Litt.: J. J. Quantz, Versuch einer Anweisung die Flöte traversière zu spielen (1752; nytr. utg. av A. Schering, 21926); P. E. Bach, Versuch über die wahre Art das Clavier zu spielen (1753; 21759; nytr. av 2. uppl. utg. av W. Nie-mann, 21917)) m. fl. skrifter från barocken; H. Keller, Die musikalische Artikulation insbe-sondere bei Joh. Seb. Bach (1925); Eta Harich-Schneider, Die Kunst des Cembalo-Spiels (1939). Se även litt.-hänvisningar under olika instrument. I. B-n Artöt [artå'], Marguerite Joséphine D é s i r é e Montagney, spansk opera- och konsertsångerska av belgisk börd, sopran (1835—1907), mor till Lola A. de Padilla. — A. var en av sin tids mera uppmärksammade operaartister inom den franskitalienska repertoaren, verksam vid olika scener i Europa samt som sångpedagog i Berlin 1884—89 och därefter i Paris. — LMA 1897. Litteris et artibus 1905. Bild sp. 175. A., vars tillnamn eg. var Montagney, studerade vid MK i Bryssel och Paris samt främst 177 Lola Artöt de Padilla som Octavian i Rosenkavaljeren. för Pauline Viardot-Garcia och debuterade på estraden i Bryssel 1857 och på scenen som Fidès i Profeten på Stora operan i Paris 1858 samt verkade därefter flerstädes i Europa; gästspel i Stockholm 1877 och 1883. Sin största ryktbarhet vann hon i Berlin på 1860-talet. Hennes röst, som uppövats till ett ovanligt omfång, var dramatiskt intensiv, och föredraget präglades av en djupgående musikalitet. — G. 1869 m. den spanske opera- och konsertsångaren, baryton, Mariano de Padilla y Ramos (1842—1906). Roller: Margareta i Faust, Violetta i La traviata m. fl. Litt.: Biogr. i SM 1883. G. P. Artöt de Padilla [artå' da padiTa], Lola, tysk opera- och konsertsångerska av spansk-belgisk börd, sopran (1881— 1933), dotter till Désirée Artöt. A., som var elev av föräldrarna, debuterade 1904 på Opéra-Comique i Paris samt var därefter verksam i Berlin vid Komische Oper 1905—08 och Hof-, senare Staatsoper 1909 —27. Hon gästade K. teatern i titelr. i Mignon och som Julia i Romeo och Julia 1905 och konserterade i Stockholm 1917 och 1922. — Kungl. preussisk kammarsångerska 1913. Roller: Cherubin och grevinnan i Figaros bröllop, Zerlina i Don Juan, Margareta i Faust, Marie i Brudköpet o. a. G. P. 178