BACH, J. S. Furst Leopold av Anhalt-Köthen. Samtida oljemålning. syssla under ord. kapellmästarens sjukdom. Under den nye kapellmästaren, J. W. Drese, synes det även som om de officiella komposi-tionsuppdragen minskat; i varje fall föreligga från 1716 och följande år inga kantater av Bachs hand. Det var därför med triumferande tillfredsställelse, som han 1717 mottog kallelsen till kapellmästare hos Eleonore Wilhelmi-nes broder, furst Leopold av Anhalt-Köthen. Men Wilhelm Ernst vägrade i det längsta att entlediga Bach; och då denne formligen tilltvang sig uppsägning, kände hertigens vrede inga gränser; Bach fick tillbringa sin sista tjänstgöringsmånad i arrest, varpå han erhöll onådigt avsked. Efter denna tid har Bach aldrig mera innehaft en organistbefattning. De fem följande åren i Köthen voro säkerligen de lyckligaste i Bachs liv. Med den musikaliske och humane furst Leopold slöt Bach en varm vänskap, som varade så länge fursten levde. Även de materiella förhållandena voro gynnsamma: Bach stod i lön närmast efter hovmarskalken och bodde trol. på slottet. Furstens kapell bestod av 18 man och kallades Collegium musicum; förutom vid instrumentalmusiken på slottet medverkade det även vid operauppfö-randen i slottsorangeriet. Då hovet var reformert, kom Bachs tonsättarverksamhet därför under de närmaste åren att inriktas på orkesterverk, konserter och sviter samt kammarmusik. Återkommen från en badresa med fursten till Karlsbad sommaren 1720 mottog han det oväntade budet att hans hustru under tiden dött. Bach sörjde henne djupt, och troligen bidrog 223 hennes död till att han började se sig om efter en ny tjänst, helst som organist. En plats vid Jakobskyrkan i Hamburg erbjöds honom 1720 i samband med en resa dit, då han i den gamle Reinckens närvaro utförde mästerliga improvisationer på orgel (förmodligen fantasin och fugan i g-moll), men av flera anledningar avstod han från platsen. Våren 1721 sände Bach sina 1718 el. 19 fullbordade sex »Brandenburgkon-serter» till markgreven Christian Ludwig av Brandenburg, vilken tidigare beställt dem men nu ej synes ha fäst sig vid denna gåva. Konserterna fingo i stället sitt första framförande i Köthen. l ! I december 1721 ingick Bach nytt äktenskap med Anna Magdalena Wilcken el. W ü 1 c k e n (1701—60), dotter till hovtrumpetaren i Weissenfels, Johann Caspar Wilcken, och även hon av thüringersläkt. Hon var anställd vid hovet som sångerska och blev sin make till värdefull hjälp såväl inom hemmet som i hans musikaliska arbete. Bachs önskan att lämna hovet i Anhalt-Köthen blev dock allt starkare. Dels avsåg han att sätta sina barn i luthersk skola, dels kände han sig efter furst Leopolds giftermål (1721) med prinsessan Friederica Henrietta åsidosatt, då prinsessan saknade varje förståelse för hans musik (Bach kallade henne »amusa», dvs. »främmande för all konst»). En rad tillfälligheter förde Bach 1723 till kan-toratet vid Thomaskyrkan i Leipzig, som då stått obesatt efter J. Kuhnaus död ett år tidigare. Efter diverse besvärligheter och sedan hans främsta medsökande, G. P. Telemann i Hamburg och C. Graupner i Darmstadt, återtagit sina ansökningar, erhöll Bach tjänsten, »efter ingen bättre stode att få». Bach begärde sitt avsked av furst Leopold, vilket motvilligt beviljades. Men denna gång skildes Bach från sin höge herre under vänskapliga former, och när fursten år 1728 avled, lät Bach vid begravningen uppföra en »Trauer-Music», som delvis också utnyttjades i den då under arbete varande Matteuspassionen. Köthentiden hade varit rikt givande även ur kompositionssynpunkt. Förutom Brandenburg-konserterna tillkommo första delen av Das wohltemperirte Clavier (1722) samt Johannes-passionen (1723), beställd av magistraten i Leipzig som »provarbete» för kantorstjänsten. Är 1720 hade Bach sammanfattat sin klaverpedago-giska metod i Clavier-Büchlein vor Wilhelm Friedemann Bach, efter vilken sönerna undervisades, och två år senare följde första delen av Clavier-Büchlein vor Anna Magdalena Bachin, 1725 kompletterad med en andra del. Den 30 maj 1723 tillträdde Bach sitt ämbete i Leipzig med uppförandet av kantaten Die Elen-den sollen essen i Nikolaikyrkan, och härmed avslutades för Bach vandringsårens tid. Leipzig-tiden. Det var med de bästa förhoppningar för framtiden som Bach slog sig ned i Leipzig. De 224