BACH, J. S. första åren där äro också fyllda av en rastlös skaparverksamhet, kanske rikare än någonsin under hans levnad. Hans tjänsteplikter omfattade inövning och ledning av vokal kyrkomusik, främst i de bägge huvudkyrkorna, Thomas-och Nikolaikyrkorna växelvis, men även en viss skolundervisning, som han dock snart lyckades överlåta på en annan. I högmässan utfördes s. k. »musica», dvs. en kantat, i aftongudstjänsten motetter och under påsken pas-sionsmusik. Bach lär ha tonsatt 5 hela »årgångar» kantater till samtliga sön- och helgdagar i kyrkoåret. Bland de 196 bevarade tillhöra 26 av ca 30 tiden före anställningen i Leipzig, de övriga — största delen till texter av överpostkommissarien i staden, C. F. Henrici (pseud. »Picander») — ha tillkommit huvudsakligen under åren som thomaskantor. Utöver detta märkas hans Magnificat, uppfört julen 1723, fem passioner, av vilka endast Johannes-och Matteuspassionen (trol. uppförd den 15 april 1729) finnas i behåll, motetter till tyska texter, begravningsmusik för kurfurstinnan Christiane Eberhardine (1727), de tyska sviterna (senare sammanställda till Clavierübung del 1, tr. 1731) m. m. Den väldiga flersatsiga mässan i h-m o 11 är något senare (1733—34) och sammanhänger med Bachs ivriga bemödanden att bli kompositör vid det katolska Dresden-hovet för att därigenom stärka sin position i Leipzig, vilket också lyckades honom. De s. k. korta mässorna (Kyrie- och Gloria-sats, efter protestantisk sedvänja) härröra från något senare tid. Flera omständigheter inverkade emellertid snart menligt på Bachs kyrkomusikaliska verksamhet. Hans överordnade sågo i honom endast en kantor och medelmåttig skollärare, vars ämne med fördel kunde skjutas i bakgrunden för ändamålsenligare studier. För Bach själv framstod däremot thomaskantoratet som en honom anförtrodd, hög kyrkomusikalisk uppgift. Det var denna sitt ämbetes höghet han hävdade, vare sig det gällde rätten att utöva befattningen som universitetets director musices, att värja sig mot prästerliga diktat i fråga om dåliga koralmelodier eller att utse musikaliskt lämpliga ledare för sångstämmorna i thomaskören. De upprepade kontroverserna med magistrat och konsistorium i Leipzig inverkade i hög grad hämmande på Bach, och han var en tid (1730) t. o. m. betänkt på att söka annat verksamhetsfält. Just då erhöll emellertid hans vän och beundrare från weimartiden, J. M. Gesner, thomasrektoratet efter J. H. Ernesti; Bachs ställning blev genast starkare, och stridigheterna dämpades för en tid. Men med Gesners förflyttning till univ. i Göttingen 1734 var friden slut. Den nye rektorn, J. A. Ernesti, en son till den tidigare rektorn, saknade varje förståelse för musikens uppgift vid skolan; Bach indrogs 1736 i den häftigaste strid han hade att bestå under hela sin levnad, den s. k. prefektstriden. Den bilades först två år senare, sedan Bach vädjat om rättvisa hos sin konung i Dresden. 225 Bach fick rätt i sak, men hans intresse för den ämbetsmässiga verksamheten var naturligtvis förlamat. Striden hade till fullo visat Bachs oryggliga kamp för tonkonsten i skolans och kyrkans tjänst mot den begynnande upplysningstidens förståeliga men alltför krassa och klumpigt genomförda nyttosynpunkter. Bachs senare år äro tämligen fattiga på yttre händelser. Åren 1733 och 34 uppfylldes av täta representationer och musikaliska evenemang för den sachsiske kurfursten, konung August H, och hans son August III i Dresden, vilkas stöd Bach därmed sökte vinna. Han erhöll även 1736 titel av kungl. sachsisk hovkompositör. År 1740 företog han en resa till sonen Carl Philipp Emanuel i Berlin, och 1747 besökte han denne ånyo. Detta var Bachs sista framträdande inför offentligheten utanför Leipzig, men också hans mest lysande. Av Fredrik den store kallad till Potsdam improviserade han fugor, bl. a. över ett av konungen givet tema, och väckte den konstälskande monarkens oförställda beundran. Efter hemkomsten utarbetade han med konungens tema som grundval sitt Musicalisches Op-fer, där detta tema gavs en rik kontrapunktisk belysning. Även i sitt nästa — och ofullbordade — stora verk, Kunst der Fuge (1749—50), där Bach nedlagt summan av sina oerhörda kontrapunktiska kunskaper, skymtar det kungliga temat fram i omvandlad gestalt. Dessa kompositioner voro frukterna av de systematiska kontrapunktstudier, som han under senare åren bedrivit. Samtidigt vände han sig från vokalmusiken och anknöt i stället till tidigare arbetsområden, framför allt orgeln och kla ver et. Andra delen av Clavierübung kom 1735, och som tredje del sammanförde han sina orgelpreludier till de lutherska katekespsalmerna (1739). Verket fullbordades med fjärde delen, 1736, innehållande de s. k. Goldbergvariationer-na, vilka utkommo av trycket 1742. Ännu ett storslaget arbete nådde nu sin fullbordan: 1744 utgavs en ny samling preludier och fugor i alla tonarter, såsom en andra del av Das wohl-temperirte Clavier. Den väldiga arbetsbördan och den intensiva skapande verksamheten hade dock tärt på Bachs järnhälsa. I maj 1749 synes han ha drabbats av ett lindrigt slaganfall. Han tillfrisknade för* en tid; dock förblev hans redan förut försvagade syn starkt nedsatt. Alltjämt arbetade han emellertid vidare: sina sista orgelkoraler dikterade han för svärsonen J. C. Altnikol. Ett nytt slaganfall i maj 1750 bröt hans krafter, och den 28 juli gick han ur tiden. Bach hade mer och mer fjärmat sig från samtiden. Hans lysande tekniska färdighet levde kvar i minnet, men hans kompositioner glömdes snabbt utanför en trång krets av organistlärjungar och dessas elever. Av hans familj levde vid hans död utom hustrun 5 söner och 4 döttrar, övriga 11 barn hade avlidit före honom. 226 8. Musik. I